söndag 30 maj 2010

Kycklingmamma på Mors dag

Lagom till Mors dag kläcktes årets första kycklingar. Hönan låg på nio ägg men det verkar som att det bara blev fem kycklingar varav fyra levande. En låg nämligen död i redet. Kanske hade hönan råkat trampa ihjäl den eller också var det nåt fel på den så att den inte klarade sig. Sånt är livet och bara de starkaste överlever. Ibland kan några ägg kläckas lite senare än de första så än finns det lite hopp om att det kan bli någon ytterligare. Hönan ligger ju fortfarande kvar på äggen.

Eftersom det känns mer som höst än sommar ute just nu får den lilla familjen stanna inne i hönshuset några dagar. Kycklingarna tillbringar ändå inte så långa stunder utanför hönans skyddande värme. Om några dagar får de vara ute i en stor bur i trädgården så att de kan picka i sig gräs och insekter och när de blivit ett par, tre veckor gamla brukar de få gå helt fritt.

En av de andra hönorna började ruva för en vecka sedan så om ett par veckor blir det förhopningsvis ytterligare några kycklingar.

torsdag 27 maj 2010

Mjölk blir till ost




Vi (mest Helena) har mjölkat någon av korna till husbehov under vintern och våren. Just nu mjölkar vi rödkullan Monika som har lite mer mjölk än vad kalven orkar med att dricka. Eftersom vi inte är några stora mjölkdrickare har Helena istället gjort ost var och varannan dag. Det har mest blivit ostar av camenbert-typ men även hårdost (Emmenthaler) och kovre, d v s chèvre fast av ko-mjölk :)

Kossan står oftast snällt stilla och låter sig mjölkas men ibland vill hon inte och då kan det hända att hon går iväg, försöker sparkas eller helt sonika bara lägger sig ner!

Sen det lilla flasklammet Pyrola föddes har det inte blivit mer osttillverkning eftersom lammet dricker drygt en och en halv liter mjölk om dagen samtidigt som kalven dricker mer och mer ju större den blir. Mjölken räcker helt enkelt inte till både lamm, kalv och ost. Tur är kanske det för vi har ganska gott om ost vid det här laget...

tisdag 25 maj 2010

Gåsmarsch i fårhagen


Gässlingarna växer så det knakar. Man riktigt ser från dag till dag hur de utvecklas. På dagarna går de ute och betar gräs med mamma, pappa, plastmamma och plastpappa som en enda storfamilj. Ungkarlsgänget bestående av fem ensamma gåshanar får gå i en egen hage tills gässlingarna blir lite större, annars blir det bara bråk.

Det är lite läskigt att vara i fårens hage men gräset är ju godare där. Bäst vi skyndar oss förbi fåren innan något nyfiket lamm kommer farande!

måndag 24 maj 2010

Hela Lönshult står i blomsterskrud



Hjälp, jag hinner inte med! Hinner inte med att njuta av allt som händer i naturen just nu. Plötsligt bara exploderade allt. Maskrosorna slog ut över en natt, gräset satte fart och körsbärsträd, slån och vildaplar är alldeles översållade av blommor. För att inte tala om alla häggar vars ljuvliga väldoft vilar tungt i den fuktiga försommarluften. Man vill ju inte gå in på kvällen!

Igår upptäckte jag att orkidéerna i en av våra betesmarker börjat blomma. Där växer minst tre olika orkidéarter och nu blommar S:t Pers nycklar och majnycklar. Senare i sommar blommar de grönvita nattviolerna som doftar underbart.

Förutom orkidéerna såg jag några exemplar av smörbollar eller ängabollar som de också kallas, förmodligen på grund av sina stora runda och smörgula blommor antar jag. Sen fanns där förstås även en massa andra växter men de flesta har inte börjat blomma än. Just nu går de äldsta stutarna tillsammans med rödkulletjuren på det betet. Än dröjer det en månad eller så innan tjuren får träffa sina flickor.

lördag 22 maj 2010

Äntligen dags för vårbruk!


Vårbruket blev sent här på gården i år. Fåren tillbringar vintern på den åker som ska plöjas under våren och först när gräset i betesmarken börjat växa tillräckligt kan vi släppa dit dem och börja plöja åkern. Fast först måste förstås deras vinterhus plockas ner och fraktas bort, liksom stängsel, foderhäckar och vattenkar.

I onsdags var det så äntligen dags! Först skulle gödseln från ko-stallet spridas ut. Sen var det dags att plöja. Efter det ringvältning för att packa till jorden lite igen så att den ska behålla fukten. Den behövs ju så att utsädet kan gro och grödan växa. Nästa dag var det dags för harvning och stenplockning. Vi har ganska gott om sten i våra åkrar så det blir några ton sten att frakta bort varje år. Efter fyra harvningar och ett oräkneligt antal bortplockade stenar var åkern ganska slät och fri från större stenar.

I lördags började jag så. Först en blandning av korn och vicker som ska skördas som mat åt korna i vinter. Efter det var det dags att så vallfrö, d v s gräs- och klöverfrö som ska bli vall till de kommande tre åren. På vallen skördas ensilage som djuren äter under vintern.

Det började bra men efter ett tag upptäckte jag att det var punktering på ena däcket på såmaskinen. Eftersom regnet hängde i luften fortsatte jag att så ändå och det verkade funka. När jag kommit drygt halvvägs började det plötsligt bli väldigt mörkt och det kom några regnstänk på traktorrutan. Jag fortsatte så i hopp om att hinna klart innan det blev alltför blött. Tyvärr avtog inte regnet så de sista vändorna blev det ganska kladdigt men jag blev i alla fall klar.

Eftersom det fortfarande finns en massa stenar kvar i ytan på åkern måste man ringvälta efter man sått så att stenarna trycks ner i marken. De flesta vill säga. En del är för stora så de får man plocka bort efteråt. Förhoppningsvis torkar det upp i några dagar så att jag kan komma ut med välten!

Nu återstår bara den andra åkern. Den ligger än så länge bara plöjd eftersom det är lite fuktigare där. Jag hoppas kunna börja harva den i nästa vecka om det inte kommer mer regn. Att vara bonde innebär ofta att kolla vädret och oroa sig för om det blir regn eller inte. Och så ska man ju klaga på vädret förstås...

fredag 14 maj 2010

Hund- och lammpromenad i försommarkvällen

När jag skulle gå en sväng med hunden för att titta till hästarna tidigare ikväll passerade jag fårens hage som ligger utmed vägen. Utan att tänka mig för sa jag "Hej fåren!" varpå Pyrola, det lilla flasklammet, genast kom springande fram till stänslet. Jag fortsatte att gå och tänkte att hon förhoppningsvis skulle stanna där stängslet tog slut. Men icke! Eftersom hon inte är så stor lyckades hon trixa sig igenom fårnätets maskor för att nå fram till mig.

Det fanns inte mycket annat att göra än att låta henne följa med på promenaden. Faktum är att hon gick så fint bredvid mig hela tiden att man skulle kunna tro att jag gått avancerade kurser i lydnad med henne : ) Hunden, som inte är så förtjust i får sedan hon blivit stångad av en tacka för några år sen, tittade lite frågande på mig men tänkte väl att den där lilla ser ju inte så farlig ut så hon återgick snart till att nosa efter spännande dofter i vägkanten.

Efter att vi tittat till hästarna gick vi tillbaka hemåt och jag funderade på hur jag skulle få in lilla Pyrola i hagen och framförallt lyckas övertala henne att stanna kvar. Samtidigt skulle jag behöva ta med hunden in i hagen eftersom hon inte kunde stanna kvar själv ute på vägen. Efter diverse övertalningar lyckades jag få med hunden in genom grinden. Runa, vår äldsta tacka (som var den som stångade omkull hunden förra gången) närmade sig hunden på stela ben. Jag sa åt hunden att akta sig och hon sprang en lång omväg och väntade sen spänt på att jag skulle släppa ut henne ur de hemska fårens hage.

Hur det gick med lammet? Jo hon stannade kvar, - hon var väl trött i benen efter promenaden kan jag tänka!

onsdag 12 maj 2010

Sura hönor i dubbel bemärkelse!

En höna som vill ruva på ägg brukar på skånska kallas "skrocka". Man kan även säga att hönan blivit "sur". En av våra åsbohönor började skrocka i helgen. Hon hade lagt sig i favoritredet där alla hönorna brukar värpa. För att hon skulle få vara ifred med sina ägg utan att störas av de andra hönorna flyttade jag henne till ett annat flyttbart rede som jag ställde i ett annat hörn av hönshuset. Jag gav henne nio fina ägg att ligga på och jag hade lagt in rejält med ny och fin halm åt henne i det nya redet. Efter ett tags upprört kacklande beslutade hon sig för att lägga sig ner på äggen och allt var frid och fröjd.

Nästa dag gick hon av äggen för att äta och dricka och göra sina behov. När hon var färdig med det och skulle gå tillbaka till äggen så gick hon sin vana trogen till det gamla fvoritredet. Jag fick då lyfta tillbaka henne till det nya redet och det accepterade hon.

Nästa dag plockade jag bort de falska "äggen" i form av vita ovala stenar som ligger i redena för att locka hönsen att värpa där. Jag gjorde det för att ruvhönan inte skulle lockas att gå dit igen.

Efter ett tag kom en av de andra hönorna in i hönshuset för att värpa. Hon hoppade upp och tittade in i favoritredet men hejdade sig i sista stund. Var är alla ägg? frågade hon sig. Hon kacklade upprört och hoppade ner igen. Besviken, sur och frustrerad gick hon ut igen. Jag kunde se hur hon gick bak i trädgården, hoppade upp på stengärdet där hon några sekunder stod och funderade på om hon skulle leta upp någon lämplig plats att värpa på inne bland snåren på andra sidan. Hon tvekade, hoppade ner igen och började gå längs stengärdet, spanandes efter ett hål att krypa in och värpa i. Med jämna mellanrum gav hon ifrån sig ett besviket, klagande läte. Det var tydligt att hon var jättesur. Även hönor har känslor!

Det fanns inget annat att göra än att lägga tillbaka låtsasäggen i redet igen och locka in hönan i hönshuset. Väl inne tittade hon in i redet och den här gången verkade hon nöjd. Hon klev in och lade sig tillrätta och en stund senare hade hon värpt dagens ägg.

Nu hoppas jag att den svarta hönan som ligger och ruvar får fram en kull kycklingar efter tre veckor!

lördag 8 maj 2010

Yes, fler gäss!


Sex duniga små videkissar till gässlingar har sett världens ljus i Lönshult!


Två av våra ölandsgåshonor har legat och ruvat på ägg sen början av april. En gåshona ruvar i cirka 28-30 dygn och jag var därför spänd av förväntan om det skulle bli några gässlingar nu i början av maj. Förra året blev det bara tre gässlingar av totalt cirka trettio ägg som de tre honorna låg och ruvade på då. Jag hade även lämnat iväg tjugo ägg till en som kläcker ägg i en äggkläckningsmaskin ifjol. Av dessa ägg blev det fyra gässlingar. Tyvärr visade det sig att alla sju var hanar så det var inte så lätt att sälja dem till avel. Eftersom ölandsgässen är utrotningshotade (det finns bara cirka hundra stycken totalt) behöver de bli fler. Som överallt i djurvärlden (och även bland landsbygdsbefolkningen?!) råder det överskott på hanar / ungkarlar.


När honan som först lagt sig att ruva började närma sig de magiska 28 dygnen gick jag flera vändor till gåshuset och lyssnade efter tecken på nykläckta gässlingar men utan resultat. Likadant nästa dag och dagen efter det. OK, det verkade alltså inte bli några gässlingar under henne : ( Då började det bli dags för nästa hona att kläcka enligt anteckningarna i min kalender. Även hos henne verkade det vara tyst och livlöst och jag hade i princip gett upp hoppet när jag plötsligt hörde ljudet av en kvillrande gåsbebis. Hurra, det blev i alla fall en unge! Dagen gick och det verkade inte kläckas fler. Hon hade redan gått en dag över tiden så jag tänkte att det här var ett eftersläntarägg som kläcktes lite senare.
På kvällen när jag skulle ge dem lite mat och stänga in de gäss som varit ute och betat gräs hela dagen gick honan som kläckt fram en gässling ut ur redet för att äta. Men var var gässlingen? Efter ett tag upptäckte jag att den låg livlös bland äggen i redet. Jaha, hon hade alltså lyckats trampa ihäl det lilla livet. Typiskt också!


Nu hade jag definitivt gett upp och började fundera på om jag skulle försöka köpa några andra gässlingar som honorna kunde få adoptera. Då lät det på nytt! Den här gången lät det dessutom som att det var fler än en : ) När kvällen kom kunde jag räkna till fem stycken och morgonen efter såg jag att de var sex. Hoppas nu att det är honor allihop!


Eftersom det är ett riktigt ruskväder ute, regn och kyla, får de stanna inne i gåshuset några dagar innan de kan gå ut och beta gräs tillsammans med sina föräldrar. Gåskarlen vaktar familjen noga och anfaller mig och väser hotfullt varje gång jag ska ställa in mat eller vatten till dem. Jag försöker förklara för honom att jag inte vill dem illa men han lyssnar inte alls på det örat...

fredag 7 maj 2010

Nu är flasklammet döpt!


Vi brukar i regel bara döpa de lamm som vi ska behålla till avel men ett flasklamm får man ju en väldigt nära relation till så det blir naturligt att de får namn. Det underlättar ju även när man ska kalla på dem när det är dags för mat.

För några år sen fick vi vårt första flasklamm. Hans mamma blev svårt sjuk i samband med förlossningen så vi tvingades tyvärr avliva henne. Det var Ragna, vår fina svarta favorittacka. Hennes bagglamm fick heta Ragnar och lystrade verkligen till sitt namn.

Årets lilla flasklamm har ju Pyret som sin riktiga mamma så vi bestämde att hon ska heta Pyrola. Det är även namnet på en blomma. Hon är redan väldigt präglad på mig och kan inte nog snabbt få sin nappflaska när det är dags för mat. Sen hänger hon efter mig så jag får finta henne lite så att hon ska stanna kvar hos fårflocken. Hon skulle ju i och för sig kunna bo med oss (vi har haft lamm inomhus förut!) men det bästa är nog trots allt att hon får vara med de andra fåren så att hon lär sig hur man uppför sig som får. Hon följer i alla fall efter Pyret och brorsan även om hon inte får lov att dia så hon har ju trots allt en familj att vara med. Snart nog är hon stor nog att hänga med de andra lammen i deras vilda lekar.

På bilden är hon bara tre dagar gammal och äter nästan två deciliter mjölk per mål.

Kalvdans eller bara spring i benen?


Monikas kalv med de vita bakbenen, här i full fart.

Vem bestämmer över vem?


Mora till vänster på bilden blänger barskt på Tessy till höger medan de bråkar om vem som är starkast. Efter en stund avgår Mora segrande ur striden - i år igen. Nu vet båda vem som bestämmer och behöver inte bråka mer. Istället kan de ägna sig åt väsentligheter som att beta, vila, idissla och annat som kor tycker om att göra.

Monikas kalv syns i dörröppningen. Trots att hon var så tuff och modig i stallet vågade hon inte själv ta steget ut genom stalldörren!

Släpp kossorna loss - om lössläppta kor och ystra kalvar


Nu går ju förvisso våra kor lösa alltid men de är ju ändå inne i stallet på vintern så man kan ju förstå att det är nåt visst med att få komma ut igen. Redan när vi började förbereda utanför med att sätta upp grindar för att lotsa dem på rätt håll förstod de vad som var i görningen och brölade och levde om inne i stallet. Vi hann knappt glänta på stalldörren förrän de första korna glatt hoppade ut och rusade rundor på gårdsplanen. Kalvarna var lite mer försiktiga av sig. Hela deras värld hade ju tills nu bestått av stallet så allt annat kändes läskigt och otryggt. Man kan ju tycka att korna skulle ta sitt moderliga ansvar och kalla ut kalvarna till den analkande friheten men deras egen glädje var tydligen så stor att de för en stund glömde bort sina plikter. Istället ägnade de sig åt att gnugga huvudet mot marken och stångas med varandra. Kor brukar normalt göra upp om rangordningen när de släpps ut på bete men de här har ju gått ihopa hela vintern så man tycker att de skulle ha det klart redan...

Till slut fick vi hjälpa kalvarna ut med en lätt knuff i baken och när alla väl var ute bar det sedan av mot hagen. Vi lyckades få dem genom grindhålet utan krångel men sen blev det vild galopp. Kalvarna som aldrig sett ett stängsel tidigare insåg inte riktigt begränsningen och i vanlig ordning var det snart en kalv som tog sats och hoppade över stengärdet och genom eltrådarna som satt spända ovanför det. In igen och sen fullt race efter de andra. Efter att ha testat att smaka på trådarna några gånger lärde de sig snabbt att det känns obehagligt och stannade sedan snällt i hagen med sina mammor.

Just betessläppningen är nog en av årets högtidsdagar, både för oss och för djuren. Det är härligt att se deras lekfullhet och man riktigt ser hur gott de verkar tycka att det illgröna gräset smakar. Sen är det förstås ganska skönt att slippa det dagliga arbetet med att gödsla och strö ny halm till dem i stallet.

torsdag 6 maj 2010

Middagsvila i hagen


Här ligger Marlena och Frenja och vilar med sina lamm. Man kan ju inte busa jämt...

onsdag 5 maj 2010

Årets kalvar och lamm är nu födda!

I år kom årets första kalv den 6 april. Det var rödkullan Monika som fick en fin kvigkalv (flick-kalv) som var röd med vita bakben och vitt på huvudet. Några dagar senare kalvade Mora. Hon fick också en kvigkalv fast den var helt röd vilket är det vanligaste. Samma dag kom det första lammet. Det var en ungtacka som alltså lammade för första gången. Hon fick ett tacklamm som hon tog väl hand om.

Efter det har det rullat på med kalvningar eller lamningar de flesta dagar (eller nätter!) och den 2 maj lammade Pyret som sista tacka. Vi upptäckte det på kvällen när vi skulle ge fåren sitt kvällsfoder. Först såg vi bara ett lamm och det såg ut att vara piggt och alert. En stund senare ser jag ett annat lamm stå lite övergivet för sig själv. OK, hon hade alltså fått två lamm. Jag tog lammet och bar fram det till Pyret men det var inte populärt! Pyret ville inte alls veta av lammet utan puttade bort det med nosen.

Vi stängde in tacka med lamm i en box inne i ligghallen och höll fast Pyret så att hon stod stilla medan det bortstötta lammet diade. Det brukar vara svårt att få en tacka att acceptera ett lamm hon inte vill ha så våra förhoppningar om att hon skulle vekna var ganska små.

Det lilla mobboffret (får hitta på ett namn till henne!) bor med sin mamma och bror men får mjölk i nappflaska flera gånger om dygnet som ett spädbarn. Tur att vi har en ko som snällt låter sig handmjölkas!

Totalt blev det 34 lamm på 20 tackor men tre var dödfödda och två togs av en fräck räv under ett par nätter innan vi hann sätta upp ett elnät som skydd. Alltså blev det 29 överlevande.

De fyra rödkullekorna fick varsin kalv och i år gick allt bra. Jag behövde bara hjälpa Ronja att förlösa hennes kalv eftersom hon hade lite svårt att själv krysta fram den.

Nu måste jag ut och flaskmata lammet och mjölka kossan!

Premiär för Lönshults gårdsblogg!

På en gård med en massa djur är ingen dag den andra lik. Det händer hela tiden oväntade saker och naturens växlingar har hela tiden ett finger med i spelet. I den här bloggen hoppas jag kunna förmedla en del av det vi upplever till vardags, stort som smått, på vår lilla gård i de norra delarna av Österlen i Skåne. Du kan även läsa mer om gården på vår hemsida www.lonshult.se Välkommen!