torsdag 18 april 2013

Äntligen vår!

Det känns som att våren kom över en natt. Plötsligt vände det och blev varmare och nu har i princip all snö smält bort. Bara några få rester som ligger där och försöker kämpa emot det oundvikliga.

I söndags blev det äntligen dags att släppa ut alla ungdjuren, två veckor senare jämfört med ifjor. När vi förberett allt, ställt upp grindar och spänt upp trådar för att de skulle springa där vi ville och inte där de själva  tyckte det var lämpligt, skulle vi bara ta lite förmiddagsfika innan det blev dags för själva utsläppet. Just då bestämde sig en av korna, Monika, för att kalva. Tillika precis vid dörröppningen så vi fick vänta tills hon var klar.

Hon födde sin kalv ganska lätt men när den kom ut verkade den alldeles livlös. Jag kunde inte se att det andades där inne bland fosterhinnorna så jag gick in och försökte hitta huvudet bland allt det slemmiga. När jag lyckats lirka fram det rosslade kalven till och började andas. Å jag kunde samtidigt andas ut. Jag har varit lite orolig inför årets kalvning eftersom många kalvar och lamm som fötts i år har varit antingen döda eller missbildade på grund av ett virus som nyligen kommit till Sverige.



Efter en stund syntes ännu en fosterblåsa och snart nog låg där ännu en kalv. Den var det lite mer krut i redan från början. En kvigkalv förstås! Flickebarn brukar vara lite piggare och livligare än pojkar. Det gäller hos människor såväl som hos djur. Det blev alltså en tjur och en kviga.



Jag är tacksam över att det var just Monika som fick tvillingar eftersom hon är den av korna som ger mest mjölk. Hon kommer lätt att kunna försörja båda två och vi slipper handmjölka henne som vi annars brukar göra. Vi och vi förresten, det är mest Helena som står för mjölkningen medan jag står och ryktar kon så att den håller sig lugn och snäll...

Utsläppet av ungdjuren gick bra. Vi fick lite hjälp att ett par grannar när vi skulle driva dem över vägen så de hamnade till slut i rätt hage bredvid fårens.


Eftersom ungdjuren gått i två olika boxar i stallet under vintern skulle rangen göras upp. Kampen blev inte så lång för det skiljer ett år i ålder mellan de olika grupperna så segern var ganska given.


Några dagar senare skulle jag gå och titta till fåren strax före skymningen för att se om det var någon som kunde tänkas vara på gång att lamma. Just då dundrade en timmerbil med maxad belysning förbi på vägen. Kvigorna och stutarna blev tydligen skrämda för de satte av i full galopp och givetvis sprang en av dem igenom stängslet in till fåren. Jättekul tyckte den och sprang och jagade fåren medan de andra stod och råmade på andra sidan stängslet. Jag tyckte inte det var lika kul och dessutom hade jag inte telefonen med mig så jag kunde inte ringa hem till Helena och be om hjälp. Jag gjorde ett försök att öppna grinden och locka in den förrymda stuten men det resulterade bara i att ännu en brakade igenom stängslet. Den här gången bröts dessutom en stängselstolpe och några isolatorer som håller uppe trådarna flög all världens väg.

Jag insåg det omöjliga i situationen och sprang hem och flämtade fram till Helena att två stutar var utanför hagen. När vi båda två hjälptes åt lyckades vi till slut få tillbaka rymlingarna och laga stängslet i ficklampans sken. Puh!

Sen dess har ytterligare en kalv fötts och lammen är nu 11 till antalet. Sen får vi se om det kläcks lite gässlingar och myskankungar snart.

fredag 12 april 2013

En olycka kommer sällan ensam

I söndags startade årets lamning. Vi hade gäster och när jag gick för att titta till fåren efter att gästerna åkt hem stod där ett piggt och renslickat lamm och diade på sin mamma. Det är oftast så det blir, första lammet kommer alltid lite som en överraskning.



Senare på kvällen fick jag åka in till sjukhuset eftersom min pappa åkt in akut med ambulans efter att ha svimmat p g a problem med hjärtat. Efter oroliga och omtumlande timmar på sjukhuset där sjukhuspersonalen fick starta om hjärtat två gånger stabiliserades läget framåt natten så jag kunde åka hem vid halv tre-tiden.

Väl hemma var det bara till att direkt ge sig ut och titta till fåren och speciellt en ungtacka, alltså en förstföderska, som visat tecken på att det var dags för lamning. Jag gick ut och tittade till henne ett par gånger under natten men inget hände mer än att hon gick runt och såg ut som att hon försökte krysta lite ibland men i övrigt låg hon mest och idisslade lugnt.

På morgonen beslutade vi oss för att försöka känna om det var ett lamm som låg fel. Hon var så trång att Helena inte fick in handen utan bara kunde känna lite med fingrarna. Hon kände dock att ett ben låg fel (de ska helst födas med frambenen först). Eftersom det inte gick att få in handen var det inte heller möjligt att rätta till felläget. Veterinär konsulterades och enligt henne var prognosen inte god. Förmodligen hade inte hormonerna som ska öppna upp förlossningskanalerna verkat. Vi skulle inte kunna få ut lammet utan att bruka våld med oerhörd smärta för tackan som följd. Rådet blev därför att vi skulle nödslakta tackan.

Vi ville inte utsätta tackan för mer lidande och stress än nödvändigt så vi beslutade oss för att hon skulle slaktas hemma på gården. Som tur var lyckades vi få hit en kompis med gedigen slaktarkunskap som kunde hjälpa oss (stort tack Johan!).

Tackan avlivades snabbt och smärtfritt i hagen och transporterades sedan hem till gården där hon flåddes och togs ur.



När man väljer ut avelsdjur på hösten ur årets lammkull hoppas man ju att de ska få ett långt liv i flocken men så blev det inte för den här lilla tackan. Tråkigt såklart men på en gård med många djur är döden precis som livet en självklar del av vardagen.

Hur det gick med pappa? Jo, han fick en pacemaker inopererad och kom hem igen på tisdagen. Slutet gott!