måndag 29 oktober 2012

På spaning efter kor i franska pyrenéerna

Att bo på och driva en gård är på sätt och vis som att bo på jobbet. Man är aldrig riktigt ledig samtidigt som man är fri att styra sin egen tid. Detta är både på gott och ont. Hur som helst kan det vara bra att komma hemifrån ibland för att kunna koppla av och samla nya intryck som sen ger ny energi när man väl kommer hem igen.

Tack vare våra fantastiska grannar fick vi möjligheten att åka iväg på hela nio dagars semester nu i slutet av oktober. Vi åkte till södra Frankrike, på gränsen till Spanien. Där bodde vi i en liten by i en dalgång till Pyrenéerna och i princip varje dag vandrade vi längs olika vandringsleder i bergen.

Vi fick uppleva vitt skilda naturtyper och fantastiska vyer.



Korkekskogar, pinjeskog med enorma stammar, hällmarker med rosmarin, timjan och vild lavendel, buxbomsdungar, stenekskogar med doftande skogsklematis och klippig kust med agave och fikonkaktusar. Å så vinodlingar och olivlundar förstås. Ett paradis för två växtnördar!



På många ställen var bergssidorna täckta av terasser där det ibland växte vin men lika ofta hade naturen tagit tillbaka den magra marken och örter, buskar och träd bredde nu ut sig där istället. Vilket arbete som lagts ner för att vinna odlingsmark i svårtillgänglig terräng!



På en del ställen strövade kor fritt omkring och betade i bergen. Vi såg mest spåren efter dem i form av dynghögar längs eller på vägarna. Det lilla bete som fanns växte i regel i vägkanterna så man förstår att de gärna uppehöll sig där.



Vi lyckades bara se kor vid ett tillfälle och jag måste erkänna att jag mot slutet av semestern började sakna korna här hemma. På en av vandringarna såg vi spår efter kor men såg inga trots att vi vandrat i flera timmar. När vi började närma oss slutet av vandringen kunde vi höra koskällor på avstånd. Trots att vi egentligen skulle ta stigen som ledde ner för berget kunde jag inte låta bli att göra en avstickare uppåt igen längs en annan stig för att se om jag möjligen kunde komma i närheten av korna. Jag småsprang längs stigen och träffade snart på en fransk herre som var ute och spatserade med käpp i skogen. Jag tyckte det var lite pinsamt att fråga om han sett några kor och om det i så fall var långt kvar så jag frågade istället på knackig franska om det var långt kvar till det historiska monumentet som stigen skulle leda till. Efter ett tag lyckades jag i alla fall få en glimt av några kor som gick och betade i en glänta men det var svårt att se hur de såg ut och vilken ras det kunde vara.

Ett kostall i södra Frankrike är förhoppningsvis mer funktionellt än vackert!



En dag när vi var ute och körde råkade vi se skyltar om att det var "lantbruksmässa" i byn vi passerade. Vi åkte dit och tittade och det var som en fransk motsvarighet till "Lantbruksbinäringarnas höstutställning", en höjdare att åka till i Malmö när jag var yngre. Massor med olika höns-, duv, kanin-, ank- och gåsraser som ställs ut och försäljning av olika produkter som t ex honung och spettkakor. I Frankrike sålde de olivolja, getostar och aprikosnektar istället.


Det var ganska skönt att komma hem igen även om jag hade kunnat klara mig utan kylan som nu slagit till. Förhoppningsvis gör resan det lite lättare att uthärda senhösten och vintern.



tisdag 9 oktober 2012

Vi byter baggar och ankan Sune byter personlighet

Efter att ha haft våra två avelsbaggar Harald och Artur i sex år är det nu dags att byta ut dem mot ett par nya  baggar. Vi köpte en ungbagge från en genbanksbesättning i nordvästra Skåne i söndags. Vi släppte in honom till de gamla baggarna som han ganska snabbt tydde sig till. Han ser ganska liten ut i jämförelse med Artur men han är ju bara cirka ett halvår gammal.



Vi kommer även att behålla en ungbagge av våra egna lamm. Jag har valt ut en skäckig (fläckig) bagge som förhoppningsvis kommer att ge lite fler skäckiga lamm nästa år. Det blir så fina skinn av dem och vi har inte fått så många skäckiga lamm hittills.


Här ser man hur ett klippt skäckigt lammskinn kan se ut.



Nu ska tackor och baggar få gå för sig tills det blir dags för betäckning i början av november. Då släpper vi ett gäng tackor till respektive bagge så att vi vet vem som är far och mor till de olika lammen. Det är viktigt att ha koll på härstamningen!

Myskankhanen Sune har varit sur på mig ända sen i våras. Så fort han sett eller hört mig har han kommit gåendes emot mig och sen har han väst och cirklat runt mig för att därefter göra utfall och bitas och rivas. Jag bestämde mig för flera månader sedan för att han skulle slaktas i höst. I fredags var det tänkt att det skulle ske men av olika anledningar blev det ingen ankslakt den dagen så han lever fortfarande.

Kvällen innan hade jag varit och hängt några tavlor på Ekströms bageri i Degeberga. Det är foton som jag tagit på gården och sedan låtit trycka på canvastyg. En av bilderna är ett porträttfoto av Sune och jag förklarade för Katta som äger bageriet att han skulle få sätta livet till följande morgon. Tråkigt, jovisst men jag har verkligen tröttnat på att ständigt bli anfallen av hans näbb och klor.



Som genom ett under har Sune inte visat minsta tecken på aggresivitet sedan i fredags, dagen då det var tänkt att han skulle hamna i frysboxen. Han bryr sig inte alls om mig. Varken väser eller följer efter mig. Han verkar till och med undvika mig! Tidigare kunde jag bokstavligt talat trampa honom på fötterna utan att han flyttade på sig men nu har han flera gånger sprungit iväg när jag kommit emot honom. Det har ALDRIG hänt tidigare!

Vad har hänt? Kan han läsa mina tankar och förstod att det verkligen var tänkt att jag slutligen skulle besegra honom?  Eller är det bara så att han helt plötsligt inte tyckte att han behövde skydda honorna och ungarna mot mig längre?

En före detta granne som var här idag och köpte två myskankhonor märkte också skillnaden i Sunes beteende. När hon var här för en dryg vecka sen för att titta på ankorna blev hon nästan avskräckt av Sunes otrevliga beteende och idag var han helt lugn och kom inte en i närheten av oss :-)

Frågan är hur han skulle reagera om jag bestämmer mig för att behålla honom? Kanske återgår han till sitt gamla ilskna jag igen? Tror inte jag vågar testa...

tisdag 2 oktober 2012

Ettehöstakyllingar

En av hönorna som tidigare i somras ruvade ut en kull kycklingar bakom såmaskinen i logen hade återigen lyckats ta sin in dit för att värpa en ny kull ägg. Jag märkte att hon höll till där inne men jag kunde inte hitta hennes värpställe den här gången. Hon tar sig in genom ett hål i logporten på baksidan av logen där hönsen normalt sett inte brukar hålla till. När hon sen ska ta sig ut flyger hon upp på bjälkarna och tar sig in i kostallet för att därifrån flyga ut genom en springa under takfoten. Detta har hon gjort varje dag för att äta och dricka under tiden hon ruvat på sina ägg.

Jag anade ungefär när det skulle vara dags för kycklingarna att kläckas men trodde att det skulle bli i början av den här veckan. I lördags morse fick jag en ingivelse att gå in i logen för att kolla om det möjligen kunde vara kycklingar på gång. Man brukar kunna höra att de små piper då så jag hoppades att pipen skulle avslöja var hönan låg. Mycket riktigt hörde jag pipande läten av kycklingar men jag kunde inte lokalisera var de kom ifrån. Det finns många gömställen i logen. Jag hämtade en ficklampa och lyste in bakom saker och försökte lyssna efter ljudet.

Till slut upptäckte jag varifrån det kom. Mellan tre stora halmbalar en knapp meter över golvet hade hönan gjort sitt rede och ruvat ut sina kycklingar. Jag har gått förbi där massor av gånger utan att jag upptäckt henne! När jag lyfte på henne visade det sig att hon hade 12 kycklingar under sig och inte ett enda ägg låg kvar. Alla hade med andra ord kläckts.



Jag vill egentligen inte ha kycklingar så här sent på året men det ville visst hönan. På skånska kallar man det för ettehöstakyllingar (efter-skörds-kycklingar). Nu är de allihop ute i en bur där de får stanna tills kycklingarna blivit ca tio dagar. Sen får de gå fritt om vädret är bra.



Den här hönans förra kull gav kycklingar i nya färger och teckningar som jag inte har i flocken sen tidigare. Bland annat blev det en brun-vitblommig och en vetefärgad höna som ska få stanna kvar på gården.



I den här kullen verkar det bli lite andra färger så det ska bli spännande att se hur de kommer att se ut. Hoppas bara att det inte är tuppar allihop!