torsdag 21 juni 2012

En lagom mu(n)sbit för en glupsk anka

Nu är vintern räddad! Behovet av vinterfoder i form av klöver/gräs-ensilage är bärgat. Det blev nästan nittio stora rundbalar och vi har nog ett tjugotal över sen förra året så det ska räcka gott och väl. Dessutom återstår skörden av de båda nysådda åkrarna senare i sommar. Tyvärr blev ensilaget nog inte riktigt så torrt som jag hade önskat men å andra sidan kom det inte regn på det så jag ska inte klaga (även om jag är bonde ;-))


"Ankor äro soptunnor" står det i en gammal bok om fjäderfän. Det betyder att de är glupska och äter det mesta. Våra myskankor kastar sig glatt över både sniglar, grodor och paddor. Härom dagen såg jag att en av ungankorna sprang runt med en mus eller sork i näbbet. Jag vet inte om det var katten som fångat den och inte orkat äta den eller om ankan själv lyckats knipa den men det lutar nog åt det förra alternativet.

Hur som helst gjorde ankan tappra försök att svälja det stora bytet men efter ett tag tvingades den ge upp -musen var helt enkelt lite för stor.


De flesta som besöker gården förundras över våra gigantiska rabarber. Katten Myrra konstaterar bara att de duger bra som solskydd en varm dag...


torsdag 7 juni 2012

Dunbollar kläckta i rockwoolrede

I år har hönorna varit uppfinningsrika när det gäller att hitta bra ställen att värpa på. Ett bra ställe för en höna är ett ställe där jag inte hittar äggen så att hon får ha dem ifred. En höna försvann för tre veckor sedan och jag förstod att hon lagt sig för att ruva på nåt hemligt ställe. Det tog säkert en vecka innan jag lyckades komma på henne med var hon gömt sig och sina ägg. Hon hade hittat in i logen från baksidan och gjort ett rede av mineralull (!) bakom några skivor mellan såmaskinen och väggen. Eftersom det var ett ställe som var skyddat från såväl väder som räv lät jag henne ligga där på sina tretton ägg. Igår kunde jag höra hur det började pipa under henne och idag lyckades jag få fram henne med tio kycklingar. Två ägg var ruttna och i ett tredje hade kycklingen dött på väg ur skalet. Ett bra resultat för en höna som ruvar för första gången men så var det ju också ett väl isolerat rede!

Vi har mest fått bruna, svarta och blågrå kycklingar under alla år. De senaste åren har det även blivit några enstaka gula men den här hönan fick nästan bara gulaktiga kycklingar och även ett par viltfärgade. Det ska bli spännande att se hur de kommer att se ut när de blir fullfjädrade.



Myskankungarna, eller ligisterna som jag numera kallar dem eftersom de har börjat rymma ut på vägen, växer så det knakar och snart nog är de lika stora som sina mammor. Den senaste veckan har de börjat göra långa utflykter i kornas hage. Där hittar de både sniglar och grodor och ibland kommer de tillbaka med näbbarna alldeles fulla av snigelslem.



Även hönsen har börjat intressera sig för kohagen eftersom det nu börjar finnas gott om komockor att leta insekter i. En av kalvarna passade på att visa sin makt och jagade iväg den ena tuppen. Stärkande för egot kan man tänka.



Kylan och torkan håller tillbaka gräsväxten och fåren är redan inne på sin fjärde hage sen vi släppte dem på bete i början av maj. Igår flyttade vi ner dem till ett bete ett par kilometer hemifrån. Vi gick dit med hela flocken genom skogen och lite längs en mindre grusväg. De passar på att provsmaka olika buskar och örter som växer längs vägen. Några tackor höll sig hela tiden längst fram och ville gärna gå förbi mig för att komma fram så fort som möjligt. Andra strosade lugnt längst bak och tog sig god tid att beta i vägkanten. Får är ju individer precis som människor. En del har bråttom och vill bara komma fram till målet medan andra njuter av vägen dit.