tisdag 24 februari 2015

Ett år har passerat

Idag, den 24 februari, är det exakt ett år sedan vi först såg vår nya gård i Komstad. Tänk vad ett år går fort!

Just nu står vi i startgroparna för att ta oss an boningshuset som vi hittills inte hunnit göra något åt mer än att spika för masonitskivor för trasiga fönster inför vintern. Fönstren är nästan 100 år gamla och en del av dem kommer vi förhoppningsvis att kunna restaurera. De som är i för dåligt skick kommer en fönsterhantverkare att tillverka exakta kopior av i småländsk kärnfuru. Uttseendet kommer att bli identiskt och förhoppningsvis kommer dessa fönster också att hålla i minst 100 år.

I de gamla bågarna sitter det munblåst glas och vi kommer att återanvända detta så långt det räcker och sedan komplettera med nytillverkat munblåst glas. Några glasblåsare i Tyskland har hållit liv i den gamla traditionen att blåsa fönsterrutor, en kunskap som annars försvann i takt med att man började valsa glas. Det blåsta glaset är visserligen dyrare än annat glas men det ger ett helt annat liv åt fasaden så jag tycker alla gånger att det är värt det, speciellt på gamla hus. Det går förstås också att få tag på begagnat blåst glas men tillgången är begränsad och tyvärr kan det ibland vara ganska repigt.

Vi väntar spänt på att få se de snart färdigtillverkade ytterdörrarna som ska komplettera de gamla innerdörrarna som är original från 1920-talet då huset byggdes. Det är en lokal snickare som tillverkat dem med de gamla innerdörrarna som förlaga. På bilden nedan ser man att det bara återstår fragment av de gamla ytterdörrarna på södergaveln.



Förmodligen var de gamla ytterdörrarna ganska enkla och man plockade antagligen av dem under sommarhalvåret och använde då bara innerdörrarna. Dagens säkerhetskrav kombinerat med estetik gjorde att vi valde att göra de nya lite mer påkostade med speglar nedtill och glasrutor upptill. Nu återstår bara att hitta passande trycken och välja vilken kulör vi ska måla dem i. Jag röstar nog för grön umbra som går lite åt det grå hållet. Tror det kan bli vackert mot den kalkade fasaden. På ett gammalt flygfoto ser det ut som att fönstren hade ungefär den färgen tidigare.


torsdag 1 januari 2015

Nyförälskad vid 40

Det var längesedan jag skrev något här och det beror framförallt på en sak. Jag blev förälskad i våras. Det var visserligen inte kärlek vid första ögonkastet. Första intrycket var snarare nej fy, det här var verkligen inget att ha. Men vid andra mötet började jag se bortom alla skavanker, se det som fanns bakom det sjangserade och fula. Ljuv musik började uppstå och jag kände mer och mer att det här var så himla rätt. Detta var vad jag omedvetet sökt efter i alla år. Nu var bara den stora frågan: skulle vi få varann?

Det är inte kärleken till en annan kvinna jag beskriver utan den till en ny plats, en ny gård. Vi trivs förvisso väldigt bra här i Lönshult där vi under tretton års tid lagt ner vår själ på för att förvandla en från början ganska skruttig gård till något vackert. Trots det har vi under senare tid känt att vi vill vidare till något annat.

Det började med att jag såg några bilder av en gård på hemnet. Bilderna var visserligen få och visade inte särskilt mycket men det var ändå något som fångade mitt intresse. Vi beslutade oss för att åka dit för att åtminstone känna in om vi gillade trakten och läget. Det är ju något man inte kan ändra på.



Läget var perfekt i ett böljande landskap med åkrar och betesmarker samlade runt gården och en å som rann rakt genom fastigheten alldeles i kanten på trädgården. Dessutom låg gården vid vägs ände utan någon förbipasserande trafik.

Däremot blev vi chockade när vi såg gården i verkligheten. Skrot och skräp låg slängt överallt runt husen, på gårdsplanen stod en traktor fastväxt i ett träd och ett av uthusen hade delvis rasat samman. Trasiga rutor och pelargoner som stod döda i fönstren. Ensilageplast som fladdrade i trädens grenar och träd som fått växa vilt ända inpå husväggarna. Rostiga jordbruksmaskiner och däck lite här och var. Vi konstaterade ganska snabbt att detta inte var något för oss och åkte hem igen.



Av någon outgrundlig anledning ringde jag ändå mäklaren dagen efter och frågade om det skulle vara någon visning? Nej, men ni får gärna titta själva. Dörren står olåst så det är bara att gå in var hans svar! Dessutom menade han att husen i princip var rivningsobjekt och att det ju var marken som var själva grejen. Det visade sig senare att han inte ens varit inne i husen...

Vi åkte dit igen och gick in i huset. Det var som att tiden stannat där inne. En köksstol stod utdragen som att någon bara rest sig och gått därifrån och på bordet stod en klocka där visarna stannat för länge sedan. Visst skulle det krävas mycket arbete och en hel del pengar för att få huset i beboeligt skick men vi föll ändå pladask för den härliga känslan, takhöjden, de vackra fönstren och fina proportionerna.



Trädgården var visserligen helt igenväxt av sly men på marken blommade miljontals snödroppar och här och där växte tuvor av julrosor. Bara det fick oss att bli helt störtförälskade!



Vi insåg även att det inte bara var en utan två gårdar på fastigheten som var till salu. Några hundra meter från den stora gården vi blivit förälskade i låg en lite mindre gårdssamling. De båda slogs samman till en fastighet 1985. På den lilla gården var det ännu mer skrot och skräp, bland annat stod det tre bilvrak på gårdsplanen och husen var fyllda av allt mellan himmel och jord.

Efter en lång och spännande budgivning blev gårdarna äntligen våra strax före midsommar. Vi satte omgående igång med att fälla träd och slå meterhögt gräs och ogräs med lie och röjsåg för att få fram husen ut djungelgrönskan. Det var ett fasligt slit men samtidigt väldigt kul eftersom vi snabbt såg resultat av arbetet. Vi skottade även bort ett oräkneligt antal skottkärror med jord från gårdsplanen och i takt med detta kom kullerstenarna fram i ljuset igen.

                                             Ena uthusgaveln och taket befrias från en del murgröna .

Under senare delen av sommaren ägnade jag åtskilliga timmar åt att rensa tegel från bruk och mossa. Det var en hel vägg till det gamla hönshuset som rasat ihop och hamnat i en stor hög utanför huset. För att inte riskera att förfallet skulle gå ännu längre beslutade vi oss för att börja med att rädda denna byggnad. Vi hade tur som lyckades få tag i hantverkare som hade tid att påbörja arbetet redan i mitten av september.



Hantverkarna kom på utsatt tid och under en dryg månad arbetade mellan fyra och fem hantverkare plus vi själva sex dagar i veckan med att plocka ner hela taket, byta bjälkar, förstärka takstolar och mura upp den raserade väggen med de gamla tegelstenarna som jag rensat. Under tiden takpannorna var nere på marken passade vi på att borsta dem rena från mossa, jord och murgröna innan de åkte upp på taket igen. Takpannorna är gamla enkupiga Cimbrishamnspannor och vi lyckades hitta några hundra begagnade sådana att komplettera med där taket varit trasigt. Även om det var ett omfattande arbete känns det skönt att veta att uthuset nu är räddat och rustat för att tåla väder och vind.




Parallellt med arbetet på den stora gården har vi lagt åtskilliga timmar på att rensa upp på den lilla gården. Strax före nyår hade vi lyckats röja upp så pass att vi kände att vi kunde visa upp den för eventuella spekulanter. Vi kommer nämligen att stycka av och sälja den gården eftersom vi inte har någon användning för den själva. Är du nyfiken på hur den gården ser ut kan du läsa mer på www.komstadosterlen.blogspot.se

År 2015 kommer vi fortsätta arbetet med att få den nya gården beboelig så att vi kan flytta dit. Den har stått obebodd i trettio år så det finns en del att göra... Vi kommer även att lägga ut vår gård i Lönshult till försäljning under året. Det kommer garanterat att bli ett år med massor av arbete men samtidigt känns det både spännande och roligt och jag känner mig lite som ett barn på julafton.

Med önskan om ett GOTT NYTT ÅR!