måndag 27 februari 2012

Anfallen av drake och möte med guru

Snön försvann hastigt och lustigt för några dagar sedan och sen blev det full vår med flera plusgrader, blommande snödroppar och vintergäck och ivrigt sjungande småfåglar. Gäss och myskankor har fått rejäla vårkänslor och parar sig flitigt. En av gåshonorna har t o m redan börjat värpa.



Kanske är det myskankdrakens, ja ankhanar kallas faktiskt drakar, alla hormoner som gör att han vid ett par tillfällen gett sig på mig. Han anfaller helst när jag inte tittar på honom. Biter mig i benen och slår med vingarna. Första gången han anföll hade jag en röd jacka på mig. Kanske var det den som triggade igång honom? Myskor, speciellt drakarna, har ju en hel del röda vårtor i sina ansikten. Förhoppningsvis lugnar han ner sig när parningssäsongen är över.



Idag ställde jag ut ett par halmbalar som jag skulle använda till att strö med i kostallet. Det tog inte många sekunder innan en av katterna och en del av hönsen hade hoppat och flugit upp på dem. Katten Molly tyckte nog att det var en skön liggplats och hönsen letade kvarglömda sädeskorn och annat ätbart.



Efter en stund upptäckte även myskankorna halmbalarna och även de undersökte dem noga i hopp om att hitta nåt ätbart. De båda honorna tittade även in under balarna för att se vad som eventuellt kunde gömma sig där.



I lördags följde jag med en kompis på fårmöte på Linnés Råshult i Älmhult. Dragplåstret var den legendariske lantrasgurun Håkan Hallander. Han har betytt oerhört mycket för de svenska lantrasernas uppmärksammande och bevarande och hans bok Svenska lantraser är trots sina 23 år fortfarande något av en "bibel" för lantrasentusiaster. Jag minns fortfarande hur jag som 15-åring (!) skickade efter den nyutgivna boken och sedan  nästan sträckläste den. Håkan är nu 78 år och det märktes att han inte var så uppdaterad på vad som hänt på lantrasfronten den senaste tiden men det kan man ju förstå.

På kvällen när jag kom hem från Älmhult hade det redan hunnit bli mörkt. Jag stängde hönsens lucka och räknade in hönsen. En fattades och efter ett tag insåg jag att det var en av de tre vitblommiga hönorna. Med hjälp av en ficklampa hittade jag henne död och halväten i trädgården. Det var alltså duvhöken som varit framme. Nästa dag såg jag höken komma flygande men då hade hönsen redan gått in för dagen.



Ikväll när jag skulle stänga till hönsen och räknade dem för att se att alla var inne saknades det en igen. Var det höken som knipit ytterligare en höna? Jag kollade där ute men inga spår efter nån dödad höna. Jag kontrollräknade en gång till men fick det fortfarande till 14 stycken. De var ju 16 fram till i lördags. Sen kom jag plötsligt på att en av tupparna flyttat till en ny hönsgård i Kristianstadtrakten kvällen innan. Det hade jag visst glömt, min hönshjärna :-)

onsdag 15 februari 2012

Takdropp, slabbankor & ögontjänargäss

Efter en, som det känns, lång period med isande kyla märks det att det blivit lite mildare även om kvicksilvret inte direkt vill söka sig över nollan. Soliga dagar i lä kan man ändå känna att solen börjar värma lite och det är dagsmeja med takdropp lite till och från. Detta uppskattar myskankorna som snabbt hittade till stupröret där det sipprade fram lite vatten. Länge och väl stod de där och slaskade som barn som leker med smältvaten om våren.



Tyvärr tröttnade de på stupröret så småningom och belägrade istället trappan där de åt rester från kattmatskålar, bajsade och ligistade sig genom att nypa av lite murgrönekvistar från planteringen i krukan...



Även gässen har, med stigande temperatur, börjat vandra längre bort från gåshuset. Härom dagen hittade jag dem på kornas foderbord där de stod och åt av kornas ensilage. Aja baja! Idag har de rymt ut på gårdsplanen ett antal gånger fast de vet att de inte får vara där. Oftast räcker det med att knacka på fönsterrutan så springer de tillbaka till tillåtet territorium. De är lite av ögontjänare för de skulle aldrig komma på tanken att gå in på gårdsplanen när de vet att vi ser det. Det är väl i och för sig ett tecken på dessa fåglars intelligens.

Fåren tycker fortfarande inte att det är tillräckligt mycket snö för att de ska gå in och lägga sig i sitt vindskydd utan ligger hellre ute. De går bara in för att slicka på saltstenen emellanåt. Trots att de får vatten verkar de gilla att äta snö. På bilden är det tackan Tiberas dotter från i somras som mumsar i sig av naturens egen glass. Hmm, vi skulle behöva komma på ett namn till ungtackan. Kanske något på T?


När man skottar snö märks det att marken inte är speciellt frusen. Det betyder att där under det vita fortgår förmodligen den utveckling som vi inte sett något av sen snön kom. Jag tänker på spirande vårblommor. Ännu ett tag får man njuta av pärlhyacinterna på fönsterbrädan. De ger en föraning om vad som komma skall. Om två veckor är det mars som ju är den första vårmånaden! Fast än så länge är det vinter...


torsdag 2 februari 2012

Två blir hela tiden tre

Vi har försökt göra ett aktivt val att endast ha två katter här på gården, Myrra och hennes dotter Molly. Båda är kastrerade så att det inte ska bli några oönskade kattungar. För flera år sedan kom det plötsligt en svart, mager och eländig hankatt som vägrade att ge sig av. Till slut fick vi ge upp och Blucky fick också ett hem här. Han var oerhört kelsjuk men dessvärre inte direkt rädd för fordon och maskiner. Detta blev nog hans död för jag hittade honom förra vintern död bredvid en timmertrave där en skogsmaskin hållit på att lasta av timmer.

Det dröjde inte så länge innan nästa hankatt dök upp. Denna gången var det en gråmelerad, långhårig herre med vackra gröna ögon. Även han vägrade att ge sig av trots att vi försökte låta bli att mata honom i början. Inga grannar tycktes vilja kännas vid honom så, ja han fick stanna. Vi döpte honom till Myskovitz men han kallas Mysko. Han är precis som Blucky oerhört gosig av sig men lite reserverad för främlingar. Ibland kan han vara borta flera dagar och i somras försvann han flera veckor så jag trodde inte att han skulle komma tillbaka.

En dag när jag var och passade grannens djur såg jag en grå skugga försvinna upp på hans höskulle. Jag testade att kalla på Mysko och strax kom han ner och ville kela och var alldeles till sig. Nästa dag var han hemma igen och sen gick han inte hemifrån på länge. Undrar om han tillfälligt glömt bort oss?



Idag såg jag Molly leka med något i snön på gräsmattan. Det var en liten mus som hon fångat och som satt darrande i snön i väntan på att återigen kastas upp i luften av katten.


Efter ett tag hade hon tydligen lekt färdigt och smaskade i sig musen i en enda tugga!



Det är bra att de håller efter möss och råttor men när de tar ekorrar eller småfåglar blir jag inte glad. Senast Molly tog en ekorre var svansen det enda som blev kvar efter måltiden. Myskankorna råkade gå förbi just då och de blev väldigt konfunderade över svansen som låg på gårdsplanen. De stod länge i en ring runt den och tittade storögt som om de försökte avgöra om det var något farligt eller kanske rent av ätbart.