Red-neck i hönsgården

Det är inte alltid helt problemfritt att hålla flera tuppar i hönsflocken. I flera månader kan det gå bra utan slagsmål men så plötsligt en dag bestämmer sig några för att det är dags att testa vem som är starkast.

För ett par veckor sedan var det dags för en knappt årsgammal ungtupp att utmana den röd-vitblommige tuppen som fyller två år i sommar. Kampen var på liv och död och den yngre förmågan gick segrande ur striden efter flera sammandrabbningar som slutade med blodvite. Nacken på den äldre tuppen färgades röd av blod som sipprade från hans sargade kam.

Det är meningslöst att försöka avbryta tupparnas kamp. De blir helt besatta av att slåss och några sekunder efter att man skiljt dem åt ryker de ihop igen. Det kan verka lite grymt men är ett naturligt beteende i en hönsflock. En lösning vore såklart att bara ha en tupp men jag vill ha flera tuppar av lite olika orsaker. Det är dels en försäkring om någon dör eller blir tagen av ett rovdjur, dels är det bättre ur genetisk (biologisk mångfald) synvinkel att ha flera handjur i förhållande till antalet hondjur. I regel går det bra och tupparna vet sin plats i hierarkin.

På kvällen vågade inte den röd-vite (som nu var rödare än vanligt) gå in i hönshuset för att sova utan dröjde sig kvar ute. Till slut bestämde han sig för att gå runt stallet, hoppa upp på kornas foderbord och sen flyga upp på grinden in till tjurens box. Därifrån flög han vidare upp på en takbjälke och sen tog han sig in i logen där han fann sig tillrätta på en annan bjälke.

Jag vet inte om det var för jobbigt att ta sig in i logen för nästa kväll och även de påföljande satt han istället inne i vedboden på kvällen. Kanske var det för att ha närmre till de andra hönsen som bor vägg i vägg med veden? Höns är ju flockdjur.

Skam den som ger sig. För några dagar sedan var plötsligt rollerna omvända. Nu hade tupparna tydligen slagits igen och den här gången hade den röd-vite vunnit. Gammal är äldst även i hönsens värld! Det resulterade i att han åter igen började sova i hönshuset. Nu har han ju inget att frukta.

Vill du lära dig mer om hönor och tuppar? T ex hur många hönor det minst bör gå på varje tupp? Då är du välkommen att delta på någon av våra hönskurser i sommar. T ex söndagen den 2 juni kl 14-17. Anmäl på mejl (jonas@lonshult.se) eller tel 0727-44 62 66. Mer info finns på hemsidan www.lonshult.se

Årets bästa dag - betessläpp

Det har verkligen varit full rulle från tidig morgon till sen kväll och ibland även på nätterna de senaste veckorna. Det är ju så mycket som ska hinnas nu på våren så man önskar ibland att man hade lite fler armar.

Lamningen är i stort sett avklarad. Det blev betydligt färre lamm jämfört med förra året men alla utom ett har överlevt så det är bra. Två av tackorna har inte lammat och de visar inga tecken på att vara på gång så jag misstänker att de antingen inte kommer att lamma eller också att de kommer att lamma i sommar någon gång. Kanske de drabbats av Schmallenberger-viruset och kastat (aborterat) sina foster någon gång i vintras?

Det är ingen riktig fart på grästillväxten. De kyliga nätterna i kombination med det torra vädret gör att gräset bara står och stampar. Trots det beslutade jag mig för att låta fåren och lammen komma ut på betet i lördags.

I söndags tyckte jag att det kunde vara dags för korna med sina kalvar att få komma ut. Bara två kor som ännu inte kalvat fick stanna kvar inne i stallet. De verkar vara på gång att kalva vilken dags som helst och jag har varit uppe nästan varje natt och kollat men utan resultat. Lugnt har de bara legat där och idisslat fast deras juver är stora och stinna.

Kor är inga dumma djur. De förstod att de skulle få komma ut när de såg att jag gick och kollade så att stängslet var helt i hagen utanför stallet. Då började de att råma uppspelt. När jag sedan ställde ut grindar utanför stallet för att kunna styra dem i rätt riktning mot hagen var det definitivt ingen tvekan om att de visste vad som var i görningen.

Betessläppet är nog en av de bästa dagarna på hela året. Att se djuren rusa runt av glädje och smaka det illgröna gräset gör en bara så lycklig! Eller är det kanske tanken på att slippa mocka skit i några månader som gör bonden glad? ;-)

Korna ägnar alltid en del tid åt att gnida sina huvuden i marken och sparka upp jord och kalvarna undersöker allt som är nytt. Jord verkade vara godis för små kalvar som glatt mumsade i sig av mullvadshögarna.

Ett årligt projekt så här års är att såga och klyva all ved inför nästkommande vinter. Det har hållit mig sysselsatt i flera dagar men nu äntligen är det klart, en härlig känsla. Veden ska egentligen vara huggen till påsk men påsken var ju så tidig i år och våren så sen att det inte gick. Å andra sidan blommar påskliljorna för fullt nu så man kan väl säga att det biologiskt sett är vår. Alltså blev veden klar till påsk även i år!

Äntligen vår!

Det känns som att våren kom över en natt. Plötsligt vände det och blev varmare och nu har i princip all snö smält bort. Bara några få rester som ligger där och försöker kämpa emot det oundvikliga.

I söndags blev det äntligen dags att släppa ut alla ungdjuren, två veckor senare jämfört med ifjor. När vi förberett allt, ställt upp grindar och spänt upp trådar för att de skulle springa där vi ville och inte där de själva  tyckte det var lämpligt, skulle vi bara ta lite förmiddagsfika innan det blev dags för själva utsläppet. Just då bestämde sig en av korna, Monika, för att kalva. Tillika precis vid dörröppningen så vi fick vänta tills hon var klar.

Hon födde sin kalv ganska lätt men när den kom ut verkade den alldeles livlös. Jag kunde inte se att det andades där inne bland fosterhinnorna så jag gick in och försökte hitta huvudet bland allt det slemmiga. När jag lyckats lirka fram det rosslade kalven till och började andas. Å jag kunde samtidigt andas ut. Jag har varit lite orolig inför årets kalvning eftersom många kalvar och lamm som fötts i år har varit antingen döda eller missbildade på grund av ett virus som nyligen kommit till Sverige.

Efter en stund syntes ännu en fosterblåsa och snart nog låg där ännu en kalv. Den var det lite mer krut i redan från början. En kvigkalv förstås! Flickebarn brukar vara lite piggare och livligare än pojkar. Det gäller hos människor såväl som hos djur. Det blev alltså en tjur och en kviga.

Jag är tacksam över att det var just Monika som fick tvillingar eftersom hon är den av korna som ger mest mjölk. Hon kommer lätt att kunna försörja båda två och vi slipper handmjölka henne som vi annars brukar göra. Vi och vi förresten, det är mest Helena som står för mjölkningen medan jag står och ryktar kon så att den håller sig lugn och snäll...

Utsläppet av ungdjuren gick bra. Vi fick lite hjälp att ett par grannar när vi skulle driva dem över vägen så de hamnade till slut i rätt hage bredvid fårens.

Eftersom ungdjuren gått i två olika boxar i stallet under vintern skulle rangen göras upp. Kampen blev inte så lång för det skiljer ett år i ålder mellan de olika grupperna så segern var ganska given.

Några dagar senare skulle jag gå och titta till fåren strax före skymningen för att se om det var någon som kunde tänkas vara på gång att lamma. Just då dundrade en timmerbil med maxad belysning förbi på vägen. Kvigorna och stutarna blev tydligen skrämda för de satte av i full galopp och givetvis sprang en av dem igenom stängslet in till fåren. Jättekul tyckte den och sprang och jagade fåren medan de andra stod och råmade på andra sidan stängslet. Jag tyckte inte det var lika kul och dessutom hade jag inte telefonen med mig så jag kunde inte ringa hem till Helena och be om hjälp. Jag gjorde ett försök att öppna grinden och locka in den förrymda stuten men det resulterade bara i att ännu en brakade igenom stängslet. Den här gången bröts dessutom en stängselstolpe och några isolatorer som håller uppe trådarna flög all världens väg.

Jag insåg det omöjliga i situationen och sprang hem och flämtade fram till Helena att två stutar var utanför hagen. När vi båda två hjälptes åt lyckades vi till slut få tillbaka rymlingarna och laga stängslet i ficklampans sken. Puh!

Sen dess har ytterligare en kalv fötts och lammen är nu 11 till antalet. Sen får vi se om det kläcks lite gässlingar och myskankungar snart.

En olycka kommer sällan ensam

I söndags startade årets lamning. Vi hade gäster och när jag gick för att titta till fåren efter att gästerna åkt hem stod där ett piggt och renslickat lamm och diade på sin mamma. Det är oftast så det blir, första lammet kommer alltid lite som en överraskning.

Senare på kvällen fick jag åka in till sjukhuset eftersom min pappa åkt in akut med ambulans efter att ha svimmat p g a problem med hjärtat. Efter oroliga och omtumlande timmar på sjukhuset där sjukhuspersonalen fick starta om hjärtat två gånger stabiliserades läget framåt natten så jag kunde åka hem vid halv tre-tiden.

Väl hemma var det bara till att direkt ge sig ut och titta till fåren och speciellt en ungtacka, alltså en förstföderska, som visat tecken på att det var dags för lamning. Jag gick ut och tittade till henne ett par gånger under natten men inget hände mer än att hon gick runt och såg ut som att hon försökte krysta lite ibland men i övrigt låg hon mest och idisslade lugnt.

På morgonen beslutade vi oss för att försöka känna om det var ett lamm som låg fel. Hon var så trång att Helena inte fick in handen utan bara kunde känna lite med fingrarna. Hon kände dock att ett ben låg fel (de ska helst födas med frambenen först). Eftersom det inte gick att få in handen var det inte heller möjligt att rätta till felläget. Veterinär konsulterades och enligt henne var prognosen inte god. Förmodligen hade inte hormonerna som ska öppna upp förlossningskanalerna verkat. Vi skulle inte kunna få ut lammet utan att bruka våld med oerhörd smärta för tackan som följd. Rådet blev därför att vi skulle nödslakta tackan.

Vi ville inte utsätta tackan för mer lidande och stress än nödvändigt så vi beslutade oss för att hon skulle slaktas hemma på gården. Som tur var lyckades vi få hit en kompis med gedigen slaktarkunskap som kunde hjälpa oss (stort tack Johan!).

Tackan avlivades snabbt och smärtfritt i hagen och transporterades sedan hem till gården där hon flåddes och togs ur.

När man väljer ut avelsdjur på hösten ur årets lammkull hoppas man ju att de ska få ett långt liv i flocken men så blev det inte för den här lilla tackan. Tråkigt såklart men på en gård med många djur är döden precis som livet en självklar del av vardagen.

Hur det gick med pappa? Jo, han fick en pacemaker inopererad och kom hem igen på tisdagen. Slutet gott!

De nya lammskinnen har kommit!

För några dagar sen fick vi hem årets lammskinn från beredning. Det är alltid lika spännande att se hur de blev. Valde vi rätt när vi valde ut vilka som skulle klippas och vilka som skulle vara långhåriga? Svårt att veta men det är i alla fall flera som är jättefina och som man vill behålla själv :-) Fast vi kan ju inte fylla huset med lammskinn...

Det som är kul med lantrasfår, som ju gutefåren tillhör, är att alla är så väldigt olika. Trots att det är samma ras är variationen på skinnen oändligt stor. De varierar dels i färg men även i hur mjuk ullen är eller om den är rak eller krusig.

Vi säljer skinnen dels här hemma på gården (ring först 0727-44 62 66 om du vill komma och titta!), dels hos Kuskahusen Gårdshotell i Andrarum, på Hemslöjdsboden i Degeberga samt på Bossagården Vintage & Second hand i Hörröd.

Här nedanför lägger jag in några bilder från årets skinnomgång.

Våren - var god dröj!

Trots att vi befinner oss i slutet av den första vårmånaden är det mer vinter än vår ute. Nätterna är riktigt kalla och marken är snötäckt. Fast det gäller visst bara här på Österlen märkte jag när jag åkte till sydvästra respektive norra Skåne för några dagar sen. Där var det barmark minsann.

Trots att våren dröjer har ena gåshonan lagt sig för att ruva. Jag har även lämnat iväg några gåsägg till en kompis som lagt dem i sin äggkläckningsmaskin. Av nio ägg var det visst liv i fem så jag hoppas att det blir några gässlingar som kläcks. Gåshonan som blev skrämd av räven tidigare i vintras blev aldrig bra igen så jag tvingades tyvärr avliva henne.

Även två av myskankhonorna har lagt sig för att ruva. De ligger i samma rede och hjälps åt. De ligger på fyra myskankägg och ett gåsägg som värptes sent av den andra gåshonan som inte ruvar. Myskankägg behöver nästan en veckas längre ruvning jämfört med gåsägg så jag la dit gåsägget lite senare. Förhoppningsvis kläcks det ungefär samtidig som ankungarna. Om det blir nån gässling av det tänker jag låta den få flytta ihop med de andra gässlingarna så att den får vara med kompisar som talar samma språk.

Hönsen vill vara ute fast det är snö. De letar upp ställen med barmark där snön blåste bort i samband med den kraftiga vinden som var i kombination med snöfallet.

Annars kan man ju alltid sprätta i en kruka på trappan...

Fåren njuter av solen och ligger gärna ute istället för inne i sitt vindskydd.

Härom dagen när jag skulle lägga dit ny halm kom vår äldsta tacka Jorunn och ställde sig intill mig. Jag satte mig ner på huk och frågade vad hon ville eftersom alla de andra fåren stod och åt en bit bort. Då la hon sitt huvud mot min kind och stod alldeles stilla och bara andades mig i örat medan jag kliade henne. Så himla gosigt! Vi har även några tackor som aldrig skulle drömma om att frivilligt ta sådan närkontakt. Djurens olika personligheter är verkligen en del av charmen!

På studieresa till River Cottage i England

I helgen åkte jag på en studieresa till England tillsammans med ett gäng andra bönder och kockar från Skåne.  Det stora målet med resan var ett besök på River Cottage där vi skulle gå en matlagningskurs på deras matlagningsskola. Vi delade upp oss två och två och jag hade förmånen att få samarbeta med superduktiga kocken Eva Thuresson från Restaurang Allé i Svinaberga utanför Kivik! Jag kände mig verkligen som en glad amatör i hennes sällskap men hon påstod i alla fall att hon var imponerad av mitt sätt att filéa en fisk :-)

Trots ett hektiskt program där vi skulle hinna med att både baka surdegsbröd, laga en fisk- och en kötträtt, göra en dessert, ost och korv och stycka en halv gris lyckades vi ändå få till en liten rundvandring på gården. Tyvärr brann delar av den ner förra året så det var mer eller mindre en stor byggarbetsplats nu men själva mangårdsbyggnaden var i alla fall intakt. Vi fick komma in och titta i köket och matsalen där de spelar in sina TV-program och till allas stora förvåning och förtjusning träffade vi på självaste Hugh Fearnley Whittingstall när han lunchade tillsammans med några medarbetare. I ärlighetens namn var det nog Hugh som blev mest förvånad när tolv personer drällde in i köket...

Vi kikade även runt i köksträdgården där det förstås inte växte så mycket för tillfället men det var kul att få se hur den såg ut i verkligheten.

I växthusen var det däremot en hel del grönt som frodades och persikoträden blommade. Det är en härlig känsla att få komma in i ett växthus tidigt på våren och få en försmak av vad som komma skall. Jag känner verkligen att jag måste ha ett växthus!

Jag passade även på att kolla in lite olika små mobila hönshus som stod lite här och var på gården.

                   

På morgonen innan vi skulle åka vidare till London tog jag en rask promenad efter frukosten på det charmiga lilla hotellet där vi bodde. Jag följde den smala vägen kantad av häckar som ledde genom ett pastoralt landskap ner till den lilla byn Hawkchurch, en by som såg ut att vara hämtad ur en scen ur Morden i Midsomer. Det som fanns i byn var i princip en skola, en kyrka och en pub. Å så en urgullig telefonkiosk!

Landskapet var verkligen vackert med böljande kullar omgärdade av klippta häckar. Gräset hade redan börjat växa så får och lamm tuggade glatt i sig av det gröna. Det såg verkligen ut som det gör i barnprogrammet om Fåret Shaun. Fast fåren hittade inte på bus förstås, i alla fall inte när jag tittade!

Tyvärr drabbades jag av influensa sista dygnet i London så den dagen tillbringade jag i sängen på hotellet. Det var alltså ganska skönt att komma hem igen trots att det hade slagit om till kallt och blåsigt väder under tiden jag varit borta.