måndag 16 december 2013

Mörkerarbete till följd av Svens härjningar

Fastän vi befinner oss i mitten av december är det mer höst än vinter ute. Myskankorna parar sig och värper för fullt så de tror nog att det är vår. Även unghönsen har satt igång att värpa vilket är ovanligt tidigt. De brukar normalt sett inte börja förrän en bit in i januari. De äldre hönsen har däremot inlett sin välbehövliga vintervila. Inte så att de gått i ide direkt men de värper inte och de är inte ute så länge på dagarna. De går ut en sväng på förmiddagen och sen går de in i hönshuset och sätter sig på en pinne fastän det fortfarande är ljust ute. Kanske vet de att duvhöken gärna kommer på besök för att smörja sitt krås under den här årstiden och därför känner sig tryggare inomhus? En höna blev tagen härom dagen och idag kom den tillbaka för att göra ännu ett försök men misslyckades.



I slutet av förrförra veckan svepte stormen Sven över södra Sverige och med honom kom även den första snön även om det inte blev så många mm. Det började blåsa redan på torsdagseftermiddagen och jag hann precis fixa med djuren i stallet och duscha innan det blev strömavbrott. Vi hade förberett oss genom att ladda rejält med ved inne och spola upp vatten både till oss själva och till djuren så vi var ganska väl förberedda.

Det som gjorde mig lite orolig var att jag skulle lasta och köra en ko och en kviga till slakt tidigt på fredagsmorgonen. Jag visste inte om strömmen skulle hinna komma tillbaka innan dess så jag gick för säkerhets skull upp redan klockan fem på morgonen. Det var fortfarande strömlöst så jag gick ut i snön och blåsten utrustad med ficklampa och hoppades innerligt att traktorn skulle starta trots att jag inte kunnat använda motorvärmaren (som ju drivs av el). Efter lite kirrande med startmotorn hostade traktorn lyckligtvis igång. Nästa utmaning var att få ut traktor och vagn ur logen utan att portarna blåste sönder. Även det gick bra som tur var.



Det är aldrig roligt att köra djur till slakt och det blev definitivt inte roligare av att lasta djuren i skenet av en ficklampa samtidigt som stormen dånade utanför. Efter lite trixande gick i alla fall de båda nötkreaturen upp i vagnen så jag kunde påbörja färden mot slakteriet. Det tar bara tio minuter att köra till det lilla slakteriet i grannbyn men jag körde extra försiktigt den här gången för jag kände hur halt det var på vägen. Allt gick dock bra och jag var framme fem minuter före utsatt tid. Puh! När jag körde hem såg jag hur det lyste hemtrevligt av stearinljus i grannarnas fönster och det kändes nästan som luciamorgon.



Nu hänger slaktkropparna och mörar på slakteriet och i slutet av den här veckan kommer de att levereras ut som köttlådor till åtta familjer, den sista köttleveransen för i år.

I och med att vi stallade in djuren påbörjade jag avvänjningen av kalvarna. De har ju diat mjölk från sina mammor sen de föddes i april men nu är de så stora så de klarar sig utan mjölk. För att göra avvänjningen så smidig som möjligt, framförallt för kornas del eftersom de ju inte slutar att producera mjölk bara för att man inte låter kalvarna dia mer, gör jag det gradvis. Jag separerar kor och kalvar och ger korna halm att äta.



Halm innehåller inte lika mycket näring som ensilage vilket gör att mjölkmängden minskar. Första veckan släpper jag in kalvarna till korna morgon och kväll och låter dem dia. Går de tillsammans hela tiden diar kalvarna flera gånger per dygn. Andra veckan får kalvarna bara dia en gång per dag och sen får det vara slut. Det gäller dock att hålla koll på kornas juver så att de inte får juverinflammation i samband med att mjölken sinar.