Mysko fiasko

Myskankungarna som kläcktes under gåshonan blev tyvärr inte så omhuldade av sin styvmamma. Så fort de gick ur boet för att äta eller dricka högg hon efter dem när de sen försökte ta sig tillbaka. Hon lyckades dessutom trampa eller ligga ihjäl en av dem. Ytterligare en kunde inte gå ordentligt utan trillade omkull och hamnade på rygg med sprattlande ben lite då och då. Jag lyckades få tag i den ungen och tog in den för att se hur dålig den var. Avliva eller avvakta? Jag bestämde mig för att vänta till nästa dag för att se om den blev bättre och det blev den faktiskt. Nu kan den gå ganska normalt och hamnar inte längre på rygg.

Eftersom gåshonan inte verkade gilla de små såg jag ingen annan utväg än att ta dem ifrån henne. Nu får de istället värma sig under en "grislampa" eller ute i solen på dagarna. Gäss är tydligen för smarta för att man ska kunna lura dem att ta hand om ungar av en annan art.

Gåsen hade ju en gässling sen tidigare och den tar hon hand om. Jag gjorde ett försök att släppa dit den föräldralöse, mobbade Jessie gässling och det gick förvånansvärt bra. Hon blev väl inte direkt överförälskad i gässlingen men accepterade att den var med henne och hennes andra gässling. Det känns bra att Jessie äntligen fått en riktig mamma och ett syskon att växa upp med. Fast Jessie har fortfarande en bra relation med mig och söker sig till mig om någon av de andra gässen jagar honom / henne.

Nu återstår bara ett problem. Jessie, Jessies plastsyskon och plastmamma blir konsekvent jagade och bitna av de andra gässen. De får inte alls vara med i flocken. Jag får fundera ut en lösning så att de kan vara utomhus samtidigt utan att de kan komma åt att skada varandra. Hittills har jag fått vara med för att kunna gå emellan och hjälpa honan med sina ungar. När de är inne i gåshuset på natten måste jag dela av så att de får en egen avdelning dit inte de andra gässen når. Varför måste gäss vara så elaka mot varandra?

Jessie gässling på äventyr

Den ensamma gässlingen, döpt till Jessie gässling, är fortfarande ensam och utfryst av de andra gässen. Han / hon får bo i en egen bur men får komma ut på gräsmattan med oss ibland när det är fint väder. Nikki, hunden, blir alldeles till sig och håller hela tiden ett vakande öga på den och håller sig så nära den som hon bara kan. Jessie nafsar Nikki i pälsen och biter henne i öronen men det står hon ut med, -det är ju en liten bebis...

Igår när jag skulle gå in i gåshuset för att hämta ut Jessie var hon / han inte i sin bur. Den lille parveln hade lyckats rymma och nu var bara frågan var den kunde vara nånstans. Den var inte i gåshuset så jag gick ut och letade eftersom den antagligen hade tagit sig ut i friheten genom luckan. Jag letade och kallade i hopp om att få ett litet pipande ljud till svar, så som den brukar svara när man pratar med den. Inte ett ljud hördes och jag letade på ett allt större område utan resultat. Jag började befara att någon kråkfågel hade fått sig ett skrovmål för små gässlingar utan vaktande föräldrar är oerhört sårbara.

Just när jag var på väg att ge upp letandet fick jag syn på en liten dunboll som låg och solade sig bredvid vedstapeln. Det var Jessie! Vilken tur att jag hann före någon hungrig kråka!

Jessie är en riktig liten finsmakare. Det duger inte med vanligt gräs. Nej, maskrosblad rivet i små, små munsbitar ska det vara. Dessa plockar den i sig direkt från handen. Den är fortfarande lite för liten för att själv orka slita av bladbitar med sitt näbb men med tanke på hur snabbt gässlingar växer är det bara en tidsfråga innan den själv kan gå och beta.

På bilden ser man hur Maja, vår praktikant från Tyskland, sitter och river små maskrosbitar till Jessie.

Hunden pysslar om mobbad gässling

I förrgår kläcktes en liten gässling under en av gåshonorna. Allt verkade frid och fröjd ända tills dagen efter då mamman började uppträda aggresivt mot den och väsa och bita lite. Gässlingen blev rädd och flydde iväg. Jag testade att lägga tillbaka ungen hos sin mamma efter att först ha mörklagt gåshuset så att jag kunde operera i mörker. Annars hade honan blivit rasande och flugit på mig för att försvara sina ägg.

Ungen kröp in under sin mamma men efter ett par timmar var det dags igen. Ungen stod och tryckte i ett hörn och verkade frysa och mamman ville inte veta av den. Lika bra att plocka upp ungen och sätta den i en egen bur med värmelampa så att den fick vara ifred.

Idag var det så fint väder att den lilla gässlingen fick vara med oss ute på gräsmattan. Den undersökte Helenas glasögon och hår och bet i grässtrån och tusenskönor. Vår hund var också med och hon fattade genast tycke för den lilla varelsen. Hon försökte slicka den i baken och buffade lite på den och gässlingen spankulerade tryggt omkring bland hennes utsträckta tassar.

När vi skulle ta in gässlingen igen blev hunden jätteorolig och sprang och letade efter den och hon jagade till och med iväg katterna som hon annars är ganska bra kompis med. Hon trodde väl att de skulle vara ett hot mot den lilla bebisen.

Om en vecka kommer förhoppningsvis nästa gåshona att börja få ungar. Kanske kan jag lyckas låta henne adoptera den moderlösa ungen. Annars får den väl bli familjens lilla maskot. Vi har fortfarande kvar Nils Karlson gässling som numera är en stor gåskarl men som jag fick ta hand om som liten när han mobades av sina föräldrar för ett par år sedan.

Yes, fler gäss!

Sex duniga små videkissar till gässlingar har sett världens ljus i Lönshult!

Två av våra ölandsgåshonor har legat och ruvat på ägg sen början av april. En gåshona ruvar i cirka 28-30 dygn och jag var därför spänd av förväntan om det skulle bli några gässlingar nu i början av maj. Förra året blev det bara tre gässlingar av totalt cirka trettio ägg som de tre honorna låg och ruvade på då. Jag hade även lämnat iväg tjugo ägg till en som kläcker ägg i en äggkläckningsmaskin ifjol. Av dessa ägg blev det fyra gässlingar. Tyvärr visade det sig att alla sju var hanar så det var inte så lätt att sälja dem till avel. Eftersom ölandsgässen är utrotningshotade (det finns bara cirka hundra stycken totalt) behöver de bli fler. Som överallt i djurvärlden (och även bland landsbygdsbefolkningen?!) råder det överskott på hanar / ungkarlar.

När honan som först lagt sig att ruva började närma sig de magiska 28 dygnen gick jag flera vändor till gåshuset och lyssnade efter tecken på nykläckta gässlingar men utan resultat. Likadant nästa dag och dagen efter det. OK, det verkade alltså inte bli några gässlingar under henne : ( Då började det bli dags för nästa hona att kläcka enligt anteckningarna i min kalender. Även hos henne verkade det vara tyst och livlöst och jag hade i princip gett upp hoppet när jag plötsligt hörde ljudet av en kvillrande gåsbebis. Hurra, det blev i alla fall en unge! Dagen gick och det verkade inte kläckas fler. Hon hade redan gått en dag över tiden så jag tänkte att det här var ett eftersläntarägg som kläcktes lite senare.

På kvällen när jag skulle ge dem lite mat och stänga in de gäss som varit ute och betat gräs hela dagen gick honan som kläckt fram en gässling ut ur redet för att äta. Men var var gässlingen? Efter ett tag upptäckte jag att den låg livlös bland äggen i redet. Jaha, hon hade alltså lyckats trampa ihäl det lilla livet. Typiskt också!

Nu hade jag definitivt gett upp och började fundera på om jag skulle försöka köpa några andra gässlingar som honorna kunde få adoptera. Då lät det på nytt! Den här gången lät det dessutom som att det var fler än en : ) När kvällen kom kunde jag räkna till fem stycken och morgonen efter såg jag att de var sex. Hoppas nu att det är honor allihop!

Eftersom det är ett riktigt ruskväder ute, regn och kyla, får de stanna inne i gåshuset några dagar innan de kan gå ut och beta gräs tillsammans med sina föräldrar. Gåskarlen vaktar familjen noga och anfaller mig och väser hotfullt varje gång jag ska ställa in mat eller vatten till dem. Jag försöker förklara för honom att jag inte vill dem illa men han lyssnar inte alls på det örat...