tisdag 16 juli 2013

Mjölkning i tid och otid

Den senaste tiden har det mesta kretsat runt kor och mjölk. Vår ena rödkulleko, Lill-Monika, fick juverinflammation i en bakspene kort tid efter att hon kalvat i våras. Vi fick spruta henne med antibiotika och mjölka ur den inflammerade spenen flera gånger om dagen. Även sen hon tillfrisknat vägrade kalven att dricka på den spenen så jag har fått mjölka ur den för hand varje dag hela tiden. Även om kon aldrig tidigare stått bunden eller blivit mjölkad annat än av sina kalvar vande hon sig ganska snabbt vid att vi varje morgon och kväll drev in henne i en fångstfålla och band fast henne för att sedan mjölka henne. Å efteråt blev det äpple som belöning - för kon alltså!



Allt var frid och fröjd, förutom bundenheten med mjölkningarna förstås, ända fram till för en vecka sen när jag släppte henne på ett nytt bete tillsammans med sin kalv och några kvigor. I samma veva blev det väldigt varmt och som från ingenstans kom det massor av bitande bromsar och andra hemskheter. Plötsligt ville kon inte stå snällt och fint när jag mjölkade henne utan hon sparkade frenetiskt och försökte komma loss, bort från de blodsugande insekterna. Kor kan sparka både hårt och med stor precision både bakåt och framåt så det gäller att vara vaken om man inte vill ha handen eller armen avsparkad. Det nya betet gjorde samtidigt att mjölkmängden ökade och oturligt nog märkte jag några dagar senare att hon fått juverinflammation på samma spene igen. Man märker det på att mjölken ändrar färg, blir flockig och kan innehålla små klumpar. Den smakar dessutom salt.

För att få bort bakterierna som växer i mjölken i juvret är det bra om man kan mjölka ur så ofta som möjligt. Jag har därför mjölkat henne tre-fyra gånger per dag den senaste veckan. Varje mjölkning tar lätt 45 min, inkl infångning av kon och sista passet har brukat bli strax innan det blir helt mörkt på kvällen.

Som om detta inte skulle vara nog hände en olycka med vår fjällnära ko Granngås när jag skulle transportera henne, hennes kalv och tjuren till ett nytt bete i fredags. På något sätt lyckades hon skada sin ena framspene så att spetsen gick av nästan helt. Den hängde bara kvar i en liten skinnremsa. Efter att ha pratat med veterinär klippte jag av det som satt löst och försökte mjölka ur spenen. Hon var såklart öm och försökte hela tiden sparka men till slut lyckades jag få mjölken att strila ur spenen. Ja, den strilade verkligen i flera strålar likt ur ett duschmunstycke. Veterinären sa att hon förmodligen skulle få juverinflammation i spenen och att det var bra om jag kunde mjölka ur så ofta som möjligt. Alltså ännu en ko att handmjölka flera gånger per dag, dessutom på ett bete några km hemifrån. Nu var jag uppe i ca fyra timmars mjölkningstid per dag för två kor!



Några dagar senare var juverinflammationen ett faktum och veterinären tillkallades idag för att påbörja antibiotikabehandling. Det är inget vidare att ha ett sår i den här värmen med alla flugor!

Granngås har blivit behandlad med antibiotka en gång tidigare för flera år sedan och hon förstod ganska snart vad som var i görningen. Från att ha stått lugnt och snällt (hon är normalt en mycket snäll ko) blev hon halvt galen när jag skulle knyta fast ett grimskaft i grimman framme vid nosen. Hon mindes antagligen när vi förra gången behövde använda en nostång för att få henne att stå stilla så att vi kunde sticka henne i halsen med sprutan. Nu testade jag istället att hålla henne i näsborrarna medan veterinären stack. Det gick faktiskt riktigt bra. Det är ett bra sätt om man vill få ett nötkreatur att stå stilla med bara handkraft.

I förrgår när jag var ganska trött efter att ha hållit på och mjölkat de båda korna i tid och otid upptäckte jag att en av de andra korna, rödkullan Ronja, var helt insmetad med gödsel på sitt juver. Tre av fyra spenar var helt täckta med intorkad gödsel. Ingenting som en kalv vill suga på! Det var bara till att hämta massor med våta trasor och försöka torka bort all skit. Tur att hon är så snäll. Hon stod alldeles stilla och bara idisslade medan jag grejade runt med hennes juver och spenar. För säkerhets skull mjölkade jag ur en av bakspenarna som var ganska stor och spänd. Det är oerhört smidigt att ha förtroliga djur när det är något man måste behandla. När juvret var rentorkat dröjde det inte många minuter innan kalven började dia.

Nu återstår att mjölka ur och hålla koll på korna och hoppas att de blir friska igen. Å förstås att ge Granngås ytterligare fyra sprutor. Det lär hon inte gilla...