Den ensamma gässlingen, döpt till Jessie gässling, är fortfarande ensam och utfryst av de andra gässen. Han / hon får bo i en egen bur men får komma ut på gräsmattan med oss ibland när det är fint väder. Nikki, hunden, blir alldeles till sig och håller hela tiden ett vakande öga på den och håller sig så nära den som hon bara kan. Jessie nafsar Nikki i pälsen och biter henne i öronen men det står hon ut med, -det är ju en liten bebis...
Igår när jag skulle gå in i gåshuset för att hämta ut Jessie var hon / han inte i sin bur. Den lille parveln hade lyckats rymma och nu var bara frågan var den kunde vara nånstans. Den var inte i gåshuset så jag gick ut och letade eftersom den antagligen hade tagit sig ut i friheten genom luckan. Jag letade och kallade i hopp om att få ett litet pipande ljud till svar, så som den brukar svara när man pratar med den. Inte ett ljud hördes och jag letade på ett allt större område utan resultat. Jag började befara att någon kråkfågel hade fått sig ett skrovmål för små gässlingar utan vaktande föräldrar är oerhört sårbara.
Just när jag var på väg att ge upp letandet fick jag syn på en liten dunboll som låg och solade sig bredvid vedstapeln. Det var Jessie! Vilken tur att jag hann före någon hungrig kråka!
Jessie är en riktig liten finsmakare. Det duger inte med vanligt gräs. Nej, maskrosblad rivet i små, små munsbitar ska det vara. Dessa plockar den i sig direkt från handen. Den är fortfarande lite för liten för att själv orka slita av bladbitar med sitt näbb men med tanke på hur snabbt gässlingar växer är det bara en tidsfråga innan den själv kan gå och beta.
På bilden ser man hur Maja, vår praktikant från Tyskland, sitter och river små maskrosbitar till Jessie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar