På spaning efter kor i franska pyrenéerna

Att bo på och driva en gård är på sätt och vis som att bo på jobbet. Man är aldrig riktigt ledig samtidigt som man är fri att styra sin egen tid. Detta är både på gott och ont. Hur som helst kan det vara bra att komma hemifrån ibland för att kunna koppla av och samla nya intryck som sen ger ny energi när man väl kommer hem igen.

Tack vare våra fantastiska grannar fick vi möjligheten att åka iväg på hela nio dagars semester nu i slutet av oktober. Vi åkte till södra Frankrike, på gränsen till Spanien. Där bodde vi i en liten by i en dalgång till Pyrenéerna och i princip varje dag vandrade vi längs olika vandringsleder i bergen.

Vi fick uppleva vitt skilda naturtyper och fantastiska vyer.

Korkekskogar, pinjeskog med enorma stammar, hällmarker med rosmarin, timjan och vild lavendel, buxbomsdungar, stenekskogar med doftande skogsklematis och klippig kust med agave och fikonkaktusar. Å så vinodlingar och olivlundar förstås. Ett paradis för två växtnördar!

På många ställen var bergssidorna täckta av terasser där det ibland växte vin men lika ofta hade naturen tagit tillbaka den magra marken och örter, buskar och träd bredde nu ut sig där istället. Vilket arbete som lagts ner för att vinna odlingsmark i svårtillgänglig terräng!

På en del ställen strövade kor fritt omkring och betade i bergen. Vi såg mest spåren efter dem i form av dynghögar längs eller på vägarna. Det lilla bete som fanns växte i regel i vägkanterna så man förstår att de gärna uppehöll sig där.

Vi lyckades bara se kor vid ett tillfälle och jag måste erkänna att jag mot slutet av semestern började sakna korna här hemma. På en av vandringarna såg vi spår efter kor men såg inga trots att vi vandrat i flera timmar. När vi började närma oss slutet av vandringen kunde vi höra koskällor på avstånd. Trots att vi egentligen skulle ta stigen som ledde ner för berget kunde jag inte låta bli att göra en avstickare uppåt igen längs en annan stig för att se om jag möjligen kunde komma i närheten av korna. Jag småsprang längs stigen och träffade snart på en fransk herre som var ute och spatserade med käpp i skogen. Jag tyckte det var lite pinsamt att fråga om han sett några kor och om det i så fall var långt kvar så jag frågade istället på knackig franska om det var långt kvar till det historiska monumentet som stigen skulle leda till. Efter ett tag lyckades jag i alla fall få en glimt av några kor som gick och betade i en glänta men det var svårt att se hur de såg ut och vilken ras det kunde vara.

Ett kostall i södra Frankrike är förhoppningsvis mer funktionellt än vackert!

En dag när vi var ute och körde råkade vi se skyltar om att det var "lantbruksmässa" i byn vi passerade. Vi åkte dit och tittade och det var som en fransk motsvarighet till "Lantbruksbinäringarnas höstutställning", en höjdare att åka till i Malmö när jag var yngre. Massor med olika höns-, duv, kanin-, ank- och gåsraser som ställs ut och försäljning av olika produkter som t ex honung och spettkakor. I Frankrike sålde de olivolja, getostar och aprikosnektar istället.

Det var ganska skönt att komma hem igen även om jag hade kunnat klara mig utan kylan som nu slagit till. Förhoppningsvis gör resan det lite lättare att uthärda senhösten och vintern.