Sjukt många nerlagda timmar på tjära djur

I mitten av juli blev kossan Helmi sjuk. Hon fick inflammation i en bakspene och det gick tyvärr inte bättre än att hon även drabbades av kallbrand i den juverdelen. Vi tog såklart hit veterinär men hon trodde inte att prognosen var så god. Behandlingen bestod i att tvätta rent med jodopax, försöka mjölka ut den dåliga mjölken, spruta henne med antibiotika och ge antibiotikasalva direkt i spenen.

Helmi är visserligen tam och snäll men det är inte kul att bli fasthållen och få sprutor så vi fick fånga in henne i grindar, sätta på halsrem och grimma, binda fast svansen så att hon inte skulle svepa med den på juvret och binda ett rep runt ena bakbenet så att hon inte skulle sparka av handen på oss. Dessutom klämma fast henne i sidled med ytterligare en grind. Så har vi hållit på nu varje dag i snart en och en halv månad. Varje dag har vi lagt ner ca en och en halv timme på två personer, alltså tre timmar totalt. Det blir mer än 100 arbetstimmar! Inte konstigt att veterinären som var här lite senare och tittade på henne menade att kon hade tur som bodde på den här gården. Få andra hade lagt ner så mycket tid på ett sjukt djur. Visst, räknar man ekonomiskt på det har denna behandling kostat cirka 30 000 kr inkl veterinärkostnader! Å andra sidan har vi djuren i första hand för att vi tycker om dem så vi räknar inte så. Men visst, jag inser varför vi inte hunnit med en hel del annat i sommar...

Den skadade spenen trillade bort efter några veckor och kvar blev ett ganska stort sår. Nu är det nästan helt läkt så vi hoppas verkligen att vi snart kan sluta med behandlingen. Nu är det framför allt de förbaskade flugorna vi försöker hålla borta genom att smeta på trätjära på såret. Tjära är ett utmärkt skydd som vi dessutom gnider in i pannan på den ena baggen eftersom han brukar klia sår där som sedan flugorna dras till.

Från början var inte Helmi jätteintresserad av att låta sig fångas och bindas fast. Våra djur går ju i lösdrift även på vintern så de är inte vana vid att bli fastbundna. Vanans makt tillsammans med godis i form av äpplen och hö har dock gjort att hon de senaste veckorna i princip självmant gått in i den lilla fållan av grindar!

Under hela tiden som vi behandlat henne har hon betett sig helt som vanligt, ätit och gått normalt och hennes kalv har diat på de tre friska spenarna. Avlivning har därför aldrig varit ett alternativ. Så länge det finns liv finns det hopp, i alla fall om inte lidandet är för stort.