Den här gången hade jag tydligen missat att putta till grinden ordentligt så den öppnade sig en aning. Då passade hon på, Granngås, vår fjällnära ko. Det tog nog en halv sekund innan jag fattade vad som verkligen hände när jag såg henne passera ut genom dörrhålet. Snabbt som ögat sprang jag till dörren och stängde grinden ordentligt så att inte de andra korna skulle följa efter.
Granngås tog några skutt på den plogade och ganska hala gårdsplanen innan hon började sätta av ner mot vägen. Jag sprang för att genskjuta henne och lyckades få stopp på henne. Istället sprang hon in i en angränsande hage men stannade ganska snart upp och sprang tillbaka igen. Det var tydligen inte så kul att vara ensam ute.
I stallet hade de andra korna märkt vad som hänt och stod och råmade för fullt och ville ut och busa de också. Granngås sprang tillbaka till stalldörren ett par gånger men varje gång jag gick dit för att kunna släppa in henne sprang hon därifrån. Vi tog några vändor i trädgården och sen kom jag på att jag kunde släppa in korna till stutarna och kvigorna som går i boxen bredvid. Sen kunde jag bara öppna grinden i dörrhålet och den förrymda kon skuttade snällt in igen.
Nu återstod bara att sortera djuren rätt igen. Trots att djuren känner varandra väl och går i boxarna bredvid varandra blev det livat värre när de kom ihop. De sprang runt som galningar och lekte och stångades och jag skulle ensam försöka slussa rätt individer genom grinden. Det blev några turer innan jag hade rätt djur i respektive box. Att både öppna och stänga en grind, sortera ut ett djur och få det att passera igenom utan att ett annat slinker med eller springer åt motsatt håll är inte helt enkelt när man är själv. Det är en väldigt bra övning att träna sig på att behärska humöret och behålla lugnet när man håller på med djur som inte är där de ska vara! Eftersom jag inte direkt prioriterade att springa in efter kameran när kon var ute och sprang i det fria får det bli en bild där hon ligger och vilar inne i sin box med sina ko-mpisar.
Gåshonan som hade en nära-döden-upplevelse med en räv för ett tag sen lever fortfarande men hon kan ännu inte stå eller gå. Eftersom vi själva inte kunde känna att något var brutet eller stukat tog jag gåsen till en veterinär som kände igenom hennes ben. Det enda han kunde konstatera var att hon hade väldigt lite muskler i benen. I övrigt verkade det inte vara något fel. Veterinären trodde att prognosen var dålig men tyckte att jag kunde avvakta ytterligare några dagar med en eventuell avlivning. Han gav henne lite vitaminer för säkerhets skull.
När gåsen inte ätit frivilligt på en dryg vecka sa jag till mig själv att om hon inte börjar äta imorgon så får jag avliva henne. När jag tittade till henne en timme senare åt hon självmant! Det hjälper tydligen att hota med döden...
För att ha lite mer koll på henne och för att det varit ganska kallt ute har gåsen fått bo inne i vårt hus på nätterna. De senaste dagarna har hon börjat bli lite mer aggressiv och bitas och väsa. Det är ett bra tecken. Hon har även börjat få lite ökad rörlighet i benen och vingarna även om hon som sagt inte kan resa sig. Jag ger henne lite sjukgymnastik varje dag för att om möjligt kunna öva upp benstyrkan igen. Vi får se om det lyckas men eftersom hon blivit lite bättre och även börjat få tillbaka livslusten är dödsdomen uppskjuten på obestämd framtid. Ikväll försökte hon till och med att tvätta sig. Det har hon inte gjort tidigare. Man får glädjas åt varje liten förbättring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar