Triss i lamm

Den 31 mars drog lamningen igång och efter det har det lammat en tacka per dag. Märkligt nog har alla tre som lammat hittills fått trillingar. Det är ganska ovanligt att gutefår får trillingar men även förra året fick vi tre trillingfödslar. En fårägande före detta grannes får hade tydligen fått många trillingar och fyrlingar i år så det kanske var extra bra förutsättningar förra året som gjorde att fåren släppte fler än två ägg?

Även i år har det fötts några skäckiga lamm. De är så fantastiskt söta med sin brokiga päls. På bagglammet nedan ser man redan de små hornknopparna i pannan trots att han bara är 2 dygn gammal.

För en gångs skull hade jag varit förutseende nog och beställt öronmärken till lammen i god tid så att jag skulle kunna märka dem medan de fortfarande var små. Märkena kom i tid med posten men oturligt nog var det fel sorts öronmärken. Jag ringde till Stallmästaren, som är de som säljer öronmärkena, och berättade att jag fått fel. De i sin tur hänvisade till Jordbruksverket eftersom man som djurägare måste skicka sin beställning till Jordbruksverket. De skickar sedan i sin tur en beställning till Stallmästaren som sedan beställer öronmärkena från Norge. Man kan ju fråga sig varför man inte får lov att beställa öronmärken direkt från Stallmästaren? Det är kanske ett sätt för staten att skapa fler arbetstillfällen? Eller vill de försäkra sig om att det blir rätt?!?

Nåväl, jag ringde till Jordbruksverket och fick till slut tag på en kvinna som var ansvarig för öronmärkesbeställningarna. Hon kollade upp min beställningssedel och konstaterade att jag hade rätt och att de gjort fel. De (läs skattebetalarna) skulle stå för kostnaden för de felaktiga märkena. men nu får jag förmodligen vänta flera veckor på de nya märkena...

Bråda tider på gården

Nu märks det verkligen att det är vår - massor av saker ska hinnas med och dagarna är långa så man jobbar ute till sent på kvällen. Härligt men slitsamt!

Det har hänt en hel del den senaste tiden. Jag har sågat och kluvit veden som ska värma huset nästa vinter. Det är nog första året som den är klar före påsk! I och för sig var halva mängden kluven och klar redan sen ifjor så jag har bara behövt klyva cirka tio kubikmeter. Det är den nya veden som syns på bilden.

I söndags släppte vi ut stutar och kvigor som inte ska kalva. Det finns ju inte direkt nåt gräs för dem att beta så de får ensilage precis som de fick i stallet. De verkade i alla fall tycka att det var kul att få komma ut och springa av sig lite och vädret är ju otroligt fint.

Jag har även hunnit med att plantera elva fruktträd, sju äppelträd och fyra plommonträd så om några år ska vi förhoppningsvis vara självförsörjande på äpplen och plommon. Dessutom har jag hunnit rensa rabatter och klippa ner gamla vinterståndare så nu börjar det bitvis se ganska fint ut i trädgården.

I lördags kom en tjej från Holland hit för att praktisera på gården ett par veckor. Hon får bland annat lära sig att måla med äkta Falu rödfärg så nu lyser snart baksidan av logen röd och fin.

Igår lyste jag myskankäggen som de båda ankhonorna ruvar på med ficklampa för att se hur många som var befruktade. I fjorton ägg kunde jag urskilja att det fanns ett litet foster så de la jag tillbaka i redet igen. De andra äggen tog jag bort. Fostret syns som en "spindel" av blodkärl inuti ägget när man lyser på det i ett mörkt utrymme. Det är lagom att lysa äggen när de ruvats en dryg vecka.

En av gåshonorna la sig också för att ruva nu i veckan så jag hoppas att det blir några gässlingar i slutet av april.

Vilken dag som helst kan tackorna börja lamma så nu gäller det att börja hålla lite extra koll. Det syns verkligen på en del av dem att de är högdräktiga.

Gränslös kärlek eller man tager vad man haver

Vårkänslorna har varit heta hos såväl gäss som myskankor de senaste veckorna. Vid några tillfällen har jag hört att gässen väsnats nåt alldeles extra och när jag då kollat har jag sett att en av gåshanarna parat sig med den ena myskankhonan. De andra gässen står då runt om och liksom hejar på. Det gör de i och för sig även när det är två gäss som parar sig.

Härom dagen upptäckte jag att myskankhanen parade sig med en av gåshonorna. Det verkade först som att hon var med på noterna men när de väl var färdiga passade hon på att klå upp honom så det var nog snarare en våldtäkt där offret försökte ge igen efteråt...

Är hanarna helt hormonstinna så att de inte ser att det är en helt annan art eller tänker de bara helt enkelt att man tager vad man haver?

Även hönsen parar sig flitigt nu när alla hönorna värper. De ranglåga tupparna har ett fasligt göre att försöka snika åt sig en höna när inte gammeltuppen ser det. För gör han det kommer han farande och då blir det däng så att fjädrarna ryker!

Igår la sig myskankhonorna för att ruva. De ligger hopträngda i samma rede och trängs så om cirka en månad blir det förhoppningsvis ett gäng ankbebisar :-)

På semester bland apor, kor och krokodiler

Nu märks det verkligen att det är vår på allvar. Massor med fåglar sjunger och kvittrar. Stararna har kommit tillbaka och installerat sig i sina gamla boplatser under takpannorna och i den gamla eken. Tranorna drar trumpetandes över gården och paddor och ödlor har vaknat ur sin vinterdvala. Härom dagen såg jag även en citronfjäril fladdra omkring. Hela naturen sjuder verkligen av liv!

Hönsens värpning har kommit igång på allvar igen efter vinteruppehållet. Tur är det för snart är förra årets ägg slut. Det är inte många som vet att ägg häller väldigt länge, bara man förvarar dem svalt. Det är inte länge sen vi åt ägg från augusti förra året och de var hur friska och fina som helst trots att de var över ett halvt år gamla! En bidragande orsak till den långa hållbarheten är nog att äggen inte var tvättade. Då finns det kvar en skyddande hinna på utsidan av skalet som hjälper till att stänga ute bakterier. Datummärkningen på äggkartonger som man köper är satt utifrån att äggen förvaras i rumstemperatur. Har man äggen i kylen håller de mycket, mycket längre.

När de inte värper njuter hönsen bland annat av att ta ett sandbad i den torra jorden utmed husgrunden.

De senaste veckorna har jag hunnit med en liten minisemester. Jag tillbringade en helg i Stockholm hos min syster. Då passade jag bland annat på att besöka Skansen och Skansenakvariet. Jag kunde ju inte låta bli att gå och titta på de fjällnära korna och gutefåren. Man kan ju tycka att det är lite komiskt att jag, när jag för en gångs skull kommer iväg från gården, åker och tittar på kor och får i storstan... Fast jag tittade förstås på en massa annat också. Som dvärgsilkesapor, krokodilbebisar och pilgiftsgrodor till exempel.

I torsdags upptäckte jag att en av tackorna låg för sig själv inne i vindskyddet så jag trodde först att hon gått in för att lamma. När jag gick fram till Irja, som hon heter, tyckte jag att hon såg lite trött ut på ögonen och hon låg alldeles stilla så jag anade att allt inte stod rätt till. Jag försökte få upp henne på benen och till slut reste hon sig på väldigt darriga ben. Jag tog tempen på henne och konstaterade att hon hade drygt en grads undertemperatur. Jag ringde veterinären och de lovade komma under dagen.

Efter att veterinären undersökt Irja kom hon fram till att hon troligen drabbats av dräktighetstoxikos vilket innebär att levern förfettas. Hon gav Irja lite vitaminer, en spruta med "mirakelmedicin" samt sockerösning direkt i blodet. Jag skulle sedan följa upp med propionglykol i munnen på tackan var sjätte till åttonde timme dygnet runt.

På fredagsmorgonen var tempen normal men Irja verkade inte bättre utan snarare sämre så jag ringde veterinären igen och de skulle komma under eftermiddagen och ge henne en kortisonspruta. Jag började själv misstänka att det kanske var lamningsförlamning hon drabbats av istället. Det behandlar man genom att spruta in kalk i blodet. När jag frågade veterinären på telefon om det inte kunde vara det svarade hon att det kunde det kanske.

När jag några timmar senare gick för att ge Irja propylenglykol på nytt låg hon och var död så jag ringde till veterinären (en annan än den jag pratat med tidigare) och förklarade läget. Den här veterinären är en äldre och mer erfaren veterinär och hon tyckte det var lite konstigt att hennes yngre kollega inte gett Irja kalk. Det är så klart svårt att veta om det hade räddat livet på henne men jag tycker ändå att det känns trist att tänka på att veterinärens eventuella slarv eller okunskap kanske gjorde att Irja dog helt i onödan. Det är inte direkt gratis att anlita en veterinär så då förväntar man sig ju att de ska kunna sin sak och göra allt de kan.

Irja blev sex år gammal och var ett av fyra tacklamm som vi köpte från Lilla Karlsö för fem och ett halvt år sedan. Hon var ganska nervös när vi fick hem henne men utvecklades sen till att bli en av de lugnaste och tamaste tackorna som alltid kom fram till en när man gick in i hagen. Det var aldrig något problem med hennes lamningar och hon tog väl hand om sina lamm. Vi hade hoppats få ha kvar henne ytterligare några år.

Anfallen av drake och möte med guru

Snön försvann hastigt och lustigt för några dagar sedan och sen blev det full vår med flera plusgrader, blommande snödroppar och vintergäck och ivrigt sjungande småfåglar. Gäss och myskankor har fått rejäla vårkänslor och parar sig flitigt. En av gåshonorna har t o m redan börjat värpa.

Kanske är det myskankdrakens, ja ankhanar kallas faktiskt drakar, alla hormoner som gör att han vid ett par tillfällen gett sig på mig. Han anfaller helst när jag inte tittar på honom. Biter mig i benen och slår med vingarna. Första gången han anföll hade jag en röd jacka på mig. Kanske var det den som triggade igång honom? Myskor, speciellt drakarna, har ju en hel del röda vårtor i sina ansikten. Förhoppningsvis lugnar han ner sig när parningssäsongen är över.

Idag ställde jag ut ett par halmbalar som jag skulle använda till att strö med i kostallet. Det tog inte många sekunder innan en av katterna och en del av hönsen hade hoppat och flugit upp på dem. Katten Molly tyckte nog att det var en skön liggplats och hönsen letade kvarglömda sädeskorn och annat ätbart.

Efter en stund upptäckte även myskankorna halmbalarna och även de undersökte dem noga i hopp om att hitta nåt ätbart. De båda honorna tittade även in under balarna för att se vad som eventuellt kunde gömma sig där.

I lördags följde jag med en kompis på fårmöte på Linnés Råshult i Älmhult. Dragplåstret var den legendariske lantrasgurun Håkan Hallander. Han har betytt oerhört mycket för de svenska lantrasernas uppmärksammande och bevarande och hans bok Svenska lantraser är trots sina 23 år fortfarande något av en "bibel" för lantrasentusiaster. Jag minns fortfarande hur jag som 15-åring (!) skickade efter den nyutgivna boken och sedan  nästan sträckläste den. Håkan är nu 78 år och det märktes att han inte var så uppdaterad på vad som hänt på lantrasfronten den senaste tiden men det kan man ju förstå.

På kvällen när jag kom hem från Älmhult hade det redan hunnit bli mörkt. Jag stängde hönsens lucka och räknade in hönsen. En fattades och efter ett tag insåg jag att det var en av de tre vitblommiga hönorna. Med hjälp av en ficklampa hittade jag henne död och halväten i trädgården. Det var alltså duvhöken som varit framme. Nästa dag såg jag höken komma flygande men då hade hönsen redan gått in för dagen.

Ikväll när jag skulle stänga till hönsen och räknade dem för att se att alla var inne saknades det en igen. Var det höken som knipit ytterligare en höna? Jag kollade där ute men inga spår efter nån dödad höna. Jag kontrollräknade en gång till men fick det fortfarande till 14 stycken. De var ju 16 fram till i lördags. Sen kom jag plötsligt på att en av tupparna flyttat till en ny hönsgård i Kristianstadtrakten kvällen innan. Det hade jag visst glömt, min hönshjärna :-)

Takdropp, slabbankor & ögontjänargäss

Efter en, som det känns, lång period med isande kyla märks det att det blivit lite mildare även om kvicksilvret inte direkt vill söka sig över nollan. Soliga dagar i lä kan man ändå känna att solen börjar värma lite och det är dagsmeja med takdropp lite till och från. Detta uppskattar myskankorna som snabbt hittade till stupröret där det sipprade fram lite vatten. Länge och väl stod de där och slaskade som barn som leker med smältvaten om våren.

Tyvärr tröttnade de på stupröret så småningom och belägrade istället trappan där de åt rester från kattmatskålar, bajsade och ligistade sig genom att nypa av lite murgrönekvistar från planteringen i krukan...

Även gässen har, med stigande temperatur, börjat vandra längre bort från gåshuset. Härom dagen hittade jag dem på kornas foderbord där de stod och åt av kornas ensilage. Aja baja! Idag har de rymt ut på gårdsplanen ett antal gånger fast de vet att de inte får vara där. Oftast räcker det med att knacka på fönsterrutan så springer de tillbaka till tillåtet territorium. De är lite av ögontjänare för de skulle aldrig komma på tanken att gå in på gårdsplanen när de vet att vi ser det. Det är väl i och för sig ett tecken på dessa fåglars intelligens.

Fåren tycker fortfarande inte att det är tillräckligt mycket snö för att de ska gå in och lägga sig i sitt vindskydd utan ligger hellre ute. De går bara in för att slicka på saltstenen emellanåt. Trots att de får vatten verkar de gilla att äta snö. På bilden är det tackan Tiberas dotter från i somras som mumsar i sig av naturens egen glass. Hmm, vi skulle behöva komma på ett namn till ungtackan. Kanske något på T?

När man skottar snö märks det att marken inte är speciellt frusen. Det betyder att där under det vita fortgår förmodligen den utveckling som vi inte sett något av sen snön kom. Jag tänker på spirande vårblommor. Ännu ett tag får man njuta av pärlhyacinterna på fönsterbrädan. De ger en föraning om vad som komma skall. Om två veckor är det mars som ju är den första vårmånaden! Fast än så länge är det vinter...

Två blir hela tiden tre

Vi har försökt göra ett aktivt val att endast ha två katter här på gården, Myrra och hennes dotter Molly. Båda är kastrerade så att det inte ska bli några oönskade kattungar. För flera år sedan kom det plötsligt en svart, mager och eländig hankatt som vägrade att ge sig av. Till slut fick vi ge upp och Blucky fick också ett hem här. Han var oerhört kelsjuk men dessvärre inte direkt rädd för fordon och maskiner. Detta blev nog hans död för jag hittade honom förra vintern död bredvid en timmertrave där en skogsmaskin hållit på att lasta av timmer.

Det dröjde inte så länge innan nästa hankatt dök upp. Denna gången var det en gråmelerad, långhårig herre med vackra gröna ögon. Även han vägrade att ge sig av trots att vi försökte låta bli att mata honom i början. Inga grannar tycktes vilja kännas vid honom så, ja han fick stanna. Vi döpte honom till Myskovitz men han kallas Mysko. Han är precis som Blucky oerhört gosig av sig men lite reserverad för främlingar. Ibland kan han vara borta flera dagar och i somras försvann han flera veckor så jag trodde inte att han skulle komma tillbaka.

En dag när jag var och passade grannens djur såg jag en grå skugga försvinna upp på hans höskulle. Jag testade att kalla på Mysko och strax kom han ner och ville kela och var alldeles till sig. Nästa dag var han hemma igen och sen gick han inte hemifrån på länge. Undrar om han tillfälligt glömt bort oss?

Idag såg jag Molly leka med något i snön på gräsmattan. Det var en liten mus som hon fångat och som satt darrande i snön i väntan på att återigen kastas upp i luften av katten.

Efter ett tag hade hon tydligen lekt färdigt och smaskade i sig musen i en enda tugga!

Det är bra att de håller efter möss och råttor men när de tar ekorrar eller småfåglar blir jag inte glad. Senast Molly tog en ekorre var svansen det enda som blev kvar efter måltiden. Myskankorna råkade gå förbi just då och de blev väldigt konfunderade över svansen som låg på gårdsplanen. De stod länge i en ring runt den och tittade storögt som om de försökte avgöra om det var något farligt eller kanske rent av ätbart.