Hönsens värpning har kommit igång på allvar igen efter vinteruppehållet. Tur är det för snart är förra årets ägg slut. Det är inte många som vet att ägg häller väldigt länge, bara man förvarar dem svalt. Det är inte länge sen vi åt ägg från augusti förra året och de var hur friska och fina som helst trots att de var över ett halvt år gamla! En bidragande orsak till den långa hållbarheten är nog att äggen inte var tvättade. Då finns det kvar en skyddande hinna på utsidan av skalet som hjälper till att stänga ute bakterier. Datummärkningen på äggkartonger som man köper är satt utifrån att äggen förvaras i rumstemperatur. Har man äggen i kylen håller de mycket, mycket längre.
När de inte värper njuter hönsen bland annat av att ta ett sandbad i den torra jorden utmed husgrunden.
De senaste veckorna har jag hunnit med en liten minisemester. Jag tillbringade en helg i Stockholm hos min syster. Då passade jag bland annat på att besöka Skansen och Skansenakvariet. Jag kunde ju inte låta bli att gå och titta på de fjällnära korna och gutefåren. Man kan ju tycka att det är lite komiskt att jag, när jag för en gångs skull kommer iväg från gården, åker och tittar på kor och får i storstan... Fast jag tittade förstås på en massa annat också. Som dvärgsilkesapor, krokodilbebisar och pilgiftsgrodor till exempel.
I torsdags upptäckte jag att en av tackorna låg för sig själv inne i vindskyddet så jag trodde först att hon gått in för att lamma. När jag gick fram till Irja, som hon heter, tyckte jag att hon såg lite trött ut på ögonen och hon låg alldeles stilla så jag anade att allt inte stod rätt till. Jag försökte få upp henne på benen och till slut reste hon sig på väldigt darriga ben. Jag tog tempen på henne och konstaterade att hon hade drygt en grads undertemperatur. Jag ringde veterinären och de lovade komma under dagen.
Efter att veterinären undersökt Irja kom hon fram till att hon troligen drabbats av dräktighetstoxikos vilket innebär att levern förfettas. Hon gav Irja lite vitaminer, en spruta med "mirakelmedicin" samt sockerösning direkt i blodet. Jag skulle sedan följa upp med propionglykol i munnen på tackan var sjätte till åttonde timme dygnet runt.
På fredagsmorgonen var tempen normal men Irja verkade inte bättre utan snarare sämre så jag ringde veterinären igen och de skulle komma under eftermiddagen och ge henne en kortisonspruta. Jag började själv misstänka att det kanske var lamningsförlamning hon drabbats av istället. Det behandlar man genom att spruta in kalk i blodet. När jag frågade veterinären på telefon om det inte kunde vara det svarade hon att det kunde det kanske.
När jag några timmar senare gick för att ge Irja propylenglykol på nytt låg hon och var död så jag ringde till veterinären (en annan än den jag pratat med tidigare) och förklarade läget. Den här veterinären är en äldre och mer erfaren veterinär och hon tyckte det var lite konstigt att hennes yngre kollega inte gett Irja kalk. Det är så klart svårt att veta om det hade räddat livet på henne men jag tycker ändå att det känns trist att tänka på att veterinärens eventuella slarv eller okunskap kanske gjorde att Irja dog helt i onödan. Det är inte direkt gratis att anlita en veterinär så då förväntar man sig ju att de ska kunna sin sak och göra allt de kan.
Irja blev sex år gammal och var ett av fyra tacklamm som vi köpte från Lilla Karlsö för fem och ett halvt år sedan. Hon var ganska nervös när vi fick hem henne men utvecklades sen till att bli en av de lugnaste och tamaste tackorna som alltid kom fram till en när man gick in i hagen. Det var aldrig något problem med hennes lamningar och hon tog väl hand om sina lamm. Vi hade hoppats få ha kvar henne ytterligare några år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar