Anfallen av drake och möte med guru

Snön försvann hastigt och lustigt för några dagar sedan och sen blev det full vår med flera plusgrader, blommande snödroppar och vintergäck och ivrigt sjungande småfåglar. Gäss och myskankor har fått rejäla vårkänslor och parar sig flitigt. En av gåshonorna har t o m redan börjat värpa.

Kanske är det myskankdrakens, ja ankhanar kallas faktiskt drakar, alla hormoner som gör att han vid ett par tillfällen gett sig på mig. Han anfaller helst när jag inte tittar på honom. Biter mig i benen och slår med vingarna. Första gången han anföll hade jag en röd jacka på mig. Kanske var det den som triggade igång honom? Myskor, speciellt drakarna, har ju en hel del röda vårtor i sina ansikten. Förhoppningsvis lugnar han ner sig när parningssäsongen är över.

Idag ställde jag ut ett par halmbalar som jag skulle använda till att strö med i kostallet. Det tog inte många sekunder innan en av katterna och en del av hönsen hade hoppat och flugit upp på dem. Katten Molly tyckte nog att det var en skön liggplats och hönsen letade kvarglömda sädeskorn och annat ätbart.

Efter en stund upptäckte även myskankorna halmbalarna och även de undersökte dem noga i hopp om att hitta nåt ätbart. De båda honorna tittade även in under balarna för att se vad som eventuellt kunde gömma sig där.

I lördags följde jag med en kompis på fårmöte på Linnés Råshult i Älmhult. Dragplåstret var den legendariske lantrasgurun Håkan Hallander. Han har betytt oerhört mycket för de svenska lantrasernas uppmärksammande och bevarande och hans bok Svenska lantraser är trots sina 23 år fortfarande något av en "bibel" för lantrasentusiaster. Jag minns fortfarande hur jag som 15-åring (!) skickade efter den nyutgivna boken och sedan  nästan sträckläste den. Håkan är nu 78 år och det märktes att han inte var så uppdaterad på vad som hänt på lantrasfronten den senaste tiden men det kan man ju förstå.

På kvällen när jag kom hem från Älmhult hade det redan hunnit bli mörkt. Jag stängde hönsens lucka och räknade in hönsen. En fattades och efter ett tag insåg jag att det var en av de tre vitblommiga hönorna. Med hjälp av en ficklampa hittade jag henne död och halväten i trädgården. Det var alltså duvhöken som varit framme. Nästa dag såg jag höken komma flygande men då hade hönsen redan gått in för dagen.

Ikväll när jag skulle stänga till hönsen och räknade dem för att se att alla var inne saknades det en igen. Var det höken som knipit ytterligare en höna? Jag kollade där ute men inga spår efter nån dödad höna. Jag kontrollräknade en gång till men fick det fortfarande till 14 stycken. De var ju 16 fram till i lördags. Sen kom jag plötsligt på att en av tupparna flyttat till en ny hönsgård i Kristianstadtrakten kvällen innan. Det hade jag visst glömt, min hönshjärna :-)