Kycklingmamma på Mors dag

Lagom till Mors dag kläcktes årets första kycklingar. Hönan låg på nio ägg men det verkar som att det bara blev fem kycklingar varav fyra levande. En låg nämligen död i redet. Kanske hade hönan råkat trampa ihjäl den eller också var det nåt fel på den så att den inte klarade sig. Sånt är livet och bara de starkaste överlever. Ibland kan några ägg kläckas lite senare än de första så än finns det lite hopp om att det kan bli någon ytterligare. Hönan ligger ju fortfarande kvar på äggen.

Eftersom det känns mer som höst än sommar ute just nu får den lilla familjen stanna inne i hönshuset några dagar. Kycklingarna tillbringar ändå inte så långa stunder utanför hönans skyddande värme. Om några dagar får de vara ute i en stor bur i trädgården så att de kan picka i sig gräs och insekter och när de blivit ett par, tre veckor gamla brukar de få gå helt fritt.

En av de andra hönorna började ruva för en vecka sedan så om ett par veckor blir det förhopningsvis ytterligare några kycklingar.

Mjölk blir till ost

Vi (mest Helena) har mjölkat någon av korna till husbehov under vintern och våren. Just nu mjölkar vi rödkullan Monika som har lite mer mjölk än vad kalven orkar med att dricka. Eftersom vi inte är några stora mjölkdrickare har Helena istället gjort ost var och varannan dag. Det har mest blivit ostar av camenbert-typ men även hårdost (Emmenthaler) och kovre, d v s chèvre fast av ko-mjölk :)

Kossan står oftast snällt stilla och låter sig mjölkas men ibland vill hon inte och då kan det hända att hon går iväg, försöker sparkas eller helt sonika bara lägger sig ner!

Sen det lilla flasklammet Pyrola föddes har det inte blivit mer osttillverkning eftersom lammet dricker drygt en och en halv liter mjölk om dagen samtidigt som kalven dricker mer och mer ju större den blir. Mjölken räcker helt enkelt inte till både lamm, kalv och ost. Tur är kanske det för vi har ganska gott om ost vid det här laget...

Gåsmarsch i fårhagen

Gässlingarna växer så det knakar. Man riktigt ser från dag till dag hur de utvecklas. På dagarna går de ute och betar gräs med mamma, pappa, plastmamma och plastpappa som en enda storfamilj. Ungkarlsgänget bestående av fem ensamma gåshanar får gå i en egen hage tills gässlingarna blir lite större, annars blir det bara bråk.

Det är lite läskigt att vara i fårens hage men gräset är ju godare där. Bäst vi skyndar oss förbi fåren innan något nyfiket lamm kommer farande!

Hela Lönshult står i blomsterskrud

Hjälp, jag hinner inte med! Hinner inte med att njuta av allt som händer i naturen just nu. Plötsligt bara exploderade allt. Maskrosorna slog ut över en natt, gräset satte fart och körsbärsträd, slån och vildaplar är alldeles översållade av blommor. För att inte tala om alla häggar vars ljuvliga väldoft vilar tungt i den fuktiga försommarluften. Man vill ju inte gå in på kvällen!

Igår upptäckte jag att orkidéerna i en av våra betesmarker börjat blomma. Där växer minst tre olika orkidéarter och nu blommar S:t Pers nycklar och majnycklar. Senare i sommar blommar de grönvita nattviolerna som doftar underbart.

Förutom orkidéerna såg jag några exemplar av smörbollar eller ängabollar som de också kallas, förmodligen på grund av sina stora runda och smörgula blommor antar jag. Sen fanns där förstås även en massa andra växter men de flesta har inte börjat blomma än. Just nu går de äldsta stutarna tillsammans med rödkulletjuren på det betet. Än dröjer det en månad eller så innan tjuren får träffa sina flickor.

Äntligen dags för vårbruk!

Vårbruket blev sent här på gården i år. Fåren tillbringar vintern på den åker som ska plöjas under våren och först när gräset i betesmarken börjat växa tillräckligt kan vi släppa dit dem och börja plöja åkern. Fast först måste förstås deras vinterhus plockas ner och fraktas bort, liksom stängsel, foderhäckar och vattenkar.

I onsdags var det så äntligen dags! Först skulle gödseln från ko-stallet spridas ut. Sen var det dags att plöja. Efter det ringvältning för att packa till jorden lite igen så att den ska behålla fukten. Den behövs ju så att utsädet kan gro och grödan växa. Nästa dag var det dags för harvning och stenplockning. Vi har ganska gott om sten i våra åkrar så det blir några ton sten att frakta bort varje år. Efter fyra harvningar och ett oräkneligt antal bortplockade stenar var åkern ganska slät och fri från större stenar.

I lördags började jag så. Först en blandning av korn och vicker som ska skördas som mat åt korna i vinter. Efter det var det dags att så vallfrö, d v s gräs- och klöverfrö som ska bli vall till de kommande tre åren. På vallen skördas ensilage som djuren äter under vintern.

Det började bra men efter ett tag upptäckte jag att det var punktering på ena däcket på såmaskinen. Eftersom regnet hängde i luften fortsatte jag att så ändå och det verkade funka. När jag kommit drygt halvvägs började det plötsligt bli väldigt mörkt och det kom några regnstänk på traktorrutan. Jag fortsatte så i hopp om att hinna klart innan det blev alltför blött. Tyvärr avtog inte regnet så de sista vändorna blev det ganska kladdigt men jag blev i alla fall klar.

Eftersom det fortfarande finns en massa stenar kvar i ytan på åkern måste man ringvälta efter man sått så att stenarna trycks ner i marken. De flesta vill säga. En del är för stora så de får man plocka bort efteråt. Förhoppningsvis torkar det upp i några dagar så att jag kan komma ut med välten!

Nu återstår bara den andra åkern. Den ligger än så länge bara plöjd eftersom det är lite fuktigare där. Jag hoppas kunna börja harva den i nästa vecka om det inte kommer mer regn. Att vara bonde innebär ofta att kolla vädret och oroa sig för om det blir regn eller inte. Och så ska man ju klaga på vädret förstås...

Hund- och lammpromenad i försommarkvällen

När jag skulle gå en sväng med hunden för att titta till hästarna tidigare ikväll passerade jag fårens hage som ligger utmed vägen. Utan att tänka mig för sa jag "Hej fåren!" varpå Pyrola, det lilla flasklammet, genast kom springande fram till stänslet. Jag fortsatte att gå och tänkte att hon förhoppningsvis skulle stanna där stängslet tog slut. Men icke! Eftersom hon inte är så stor lyckades hon trixa sig igenom fårnätets maskor för att nå fram till mig.

Det fanns inte mycket annat att göra än att låta henne följa med på promenaden. Faktum är att hon gick så fint bredvid mig hela tiden att man skulle kunna tro att jag gått avancerade kurser i lydnad med henne : ) Hunden, som inte är så förtjust i får sedan hon blivit stångad av en tacka för några år sen, tittade lite frågande på mig men tänkte väl att den där lilla ser ju inte så farlig ut så hon återgick snart till att nosa efter spännande dofter i vägkanten.

Efter att vi tittat till hästarna gick vi tillbaka hemåt och jag funderade på hur jag skulle få in lilla Pyrola i hagen och framförallt lyckas övertala henne att stanna kvar. Samtidigt skulle jag behöva ta med hunden in i hagen eftersom hon inte kunde stanna kvar själv ute på vägen. Efter diverse övertalningar lyckades jag få med hunden in genom grinden. Runa, vår äldsta tacka (som var den som stångade omkull hunden förra gången) närmade sig hunden på stela ben. Jag sa åt hunden att akta sig och hon sprang en lång omväg och väntade sen spänt på att jag skulle släppa ut henne ur de hemska fårens hage.

Hur det gick med lammet? Jo hon stannade kvar, - hon var väl trött i benen efter promenaden kan jag tänka!

Sura hönor i dubbel bemärkelse!

En höna som vill ruva på ägg brukar på skånska kallas "skrocka". Man kan även säga att hönan blivit "sur". En av våra åsbohönor började skrocka i helgen. Hon hade lagt sig i favoritredet där alla hönorna brukar värpa. För att hon skulle få vara ifred med sina ägg utan att störas av de andra hönorna flyttade jag henne till ett annat flyttbart rede som jag ställde i ett annat hörn av hönshuset. Jag gav henne nio fina ägg att ligga på och jag hade lagt in rejält med ny och fin halm åt henne i det nya redet. Efter ett tags upprört kacklande beslutade hon sig för att lägga sig ner på äggen och allt var frid och fröjd.

Nästa dag gick hon av äggen för att äta och dricka och göra sina behov. När hon var färdig med det och skulle gå tillbaka till äggen så gick hon sin vana trogen till det gamla fvoritredet. Jag fick då lyfta tillbaka henne till det nya redet och det accepterade hon.

Nästa dag plockade jag bort de falska "äggen" i form av vita ovala stenar som ligger i redena för att locka hönsen att värpa där. Jag gjorde det för att ruvhönan inte skulle lockas att gå dit igen.

Efter ett tag kom en av de andra hönorna in i hönshuset för att värpa. Hon hoppade upp och tittade in i favoritredet men hejdade sig i sista stund. Var är alla ägg? frågade hon sig. Hon kacklade upprört och hoppade ner igen. Besviken, sur och frustrerad gick hon ut igen. Jag kunde se hur hon gick bak i trädgården, hoppade upp på stengärdet där hon några sekunder stod och funderade på om hon skulle leta upp någon lämplig plats att värpa på inne bland snåren på andra sidan. Hon tvekade, hoppade ner igen och började gå längs stengärdet, spanandes efter ett hål att krypa in och värpa i. Med jämna mellanrum gav hon ifrån sig ett besviket, klagande läte. Det var tydligt att hon var jättesur. Även hönor har känslor!

Det fanns inget annat att göra än att lägga tillbaka låtsasäggen i redet igen och locka in hönan i hönshuset. Väl inne tittade hon in i redet och den här gången verkade hon nöjd. Hon klev in och lade sig tillrätta och en stund senare hade hon värpt dagens ägg.

Nu hoppas jag att den svarta hönan som ligger och ruvar får fram en kull kycklingar efter tre veckor!