Fågelperspektiv

Vi har snart kommit halvvägs på årets första månad men vintern lyser fortfarande med sin frånvaro. Det är rekordvarmt för årstiden och antalet dagar med minusgrader hittills under höst och vinter är lätträknade. Det gör att många djur och växter tror att det är vår. Man kan se överkörda paddor på vägen trots att de borde ligga i dvala sen länge. Koltrastar har tydligen redan börjat sjunga i Stockholm och växter som normalt sett blommar på sensommaren kan ännu ses blomma.

Det vårlika vädret lurar både gäss och myskankor att värpa fast de inte borde göra det förrän fram i mars-april. Även unghönsen som kläcktes i somras värper för fullt så vi har gott om färska ägg mitt i vintern.

Det har varit lite trögt att sälja höns och myskankor till avel under hösten men för några veckor sedan lossnade det plötsligt. En kvinna i Värmland köpte fem myskankhonor som fick lifta med en kompis norrut till Stockholm där de blev hämtade för vidare transport till de värmländska skogarna. Nu lever ankorna husvagnsliv (ja de bor faktiskt i en begagnad husvagn!) och har en fin damm att simma i så de har fått det jättebra.

Härom dagen kom en lite äldre kvinna och hämtade en tupp och en höna som hon tingat före jul. Det märktes att hon tyckte om sina höns för hon hade med sig bilder på dem och på hönshuset som hon visade för mig och hon berättade vad de olika hönorna hette.

En annan lycklig historia på fågeltemat är den mobbade gåshane som jag sålde till ett par i nordvästra Skåne tidigare i höstas. Gåshanen hade en speciell plats i mitt hjärta men tyvärr levde han ensam och utmobbad av övriga gåsflocken sedan hans hona blev dödad till följd av ett rävangrepp förra vintern. Så fort den andre gåshanen kom åt gav han sig på Nils Karlsson som han hette. Sista gången det hände skadades han så svårt att jag faktiskt var nära att avliva honom. Helena tyckte dock att vi skulle avvakta lite och hans skador läkte bra. Kort därefter fick jag en förfrågan om jag hade en ölandsgåshane till salu. Så kom det sig att Nils Karlsson, eller Rune som han numera kallas, fick ett nytt hem med två vänliga gås-damer. Jag har sett både bilder och videoklipp på honom från hans nya hem och det är roligt att se hur bra han verkar trivas.

I höstas blev jag tillfrågad om jag ville delta i ett LRF- projekt kallat "Exceptionell råvara". Det gick ut på att slakta tuppar eller hönor av olika raser och uppfödningssystem och sedan låta några av landets främsta kockar provsmaka och utvärdera köttet för att se om det skulle kunna ha en potential att komma in på de fina krogarna i landet. Tyvärr var vi bortresta under själva provsmakningen så jag hade inte möjlighet att delta. Jag skickade dock upp tre av våra ekologiskt uppfödda Åsbotuppar till Stockholm för bedömning.

För en tid sedan kom rapporten med resultaten från provsmakningen. Det var cirka 25 olika raser och uppfödningsmodeller som provades. Av alla dessa fick våra tuppar högst betyg när det gällde utseende. När det gällde smak hamnade de bland de åtta bästa och det blev en tredjeplats när det gällde konsistens. När potentialen att köttet skulle kunna nå statusen "Exceptionell råvara till topprestauranger" bedömdes hamnade våra tuppar på en delad tredjeplats!

Kockarna fick också ge kommentarer under provsmakningen. Kommentarerna graderades på en skala från "Gillar inte" till "Gillar" med en mellannivå. Av alla de provsmakade fåglarna var det bara våra och två andra som inte fick några negativa kommentarer. Våra tuppar fick dessutom endast en kommentar i "mellannivån". Den löd: "Lite karaktär". De andra kommentarerna löd: "mycket fin", "mör", "god", "fin smak", "ser elegant ut", "gul", "fin", "bra smak", "bra textur" och "saftig". Dessa kommentarer är sagda av kockar som Mathias Dahlgren, Daniel Berlin och Magnus Nilsson från Fäviken. Inte illa! Det säger lite om vad vi har tappat i den industriella kycklingproduktionen av snabbväxande monster till kycklinghybrider...

Mörkerarbete till följd av Svens härjningar

Fastän vi befinner oss i mitten av december är det mer höst än vinter ute. Myskankorna parar sig och värper för fullt så de tror nog att det är vår. Även unghönsen har satt igång att värpa vilket är ovanligt tidigt. De brukar normalt sett inte börja förrän en bit in i januari. De äldre hönsen har däremot inlett sin välbehövliga vintervila. Inte så att de gått i ide direkt men de värper inte och de är inte ute så länge på dagarna. De går ut en sväng på förmiddagen och sen går de in i hönshuset och sätter sig på en pinne fastän det fortfarande är ljust ute. Kanske vet de att duvhöken gärna kommer på besök för att smörja sitt krås under den här årstiden och därför känner sig tryggare inomhus? En höna blev tagen härom dagen och idag kom den tillbaka för att göra ännu ett försök men misslyckades.

I slutet av förrförra veckan svepte stormen Sven över södra Sverige och med honom kom även den första snön även om det inte blev så många mm. Det började blåsa redan på torsdagseftermiddagen och jag hann precis fixa med djuren i stallet och duscha innan det blev strömavbrott. Vi hade förberett oss genom att ladda rejält med ved inne och spola upp vatten både till oss själva och till djuren så vi var ganska väl förberedda.

Det som gjorde mig lite orolig var att jag skulle lasta och köra en ko och en kviga till slakt tidigt på fredagsmorgonen. Jag visste inte om strömmen skulle hinna komma tillbaka innan dess så jag gick för säkerhets skull upp redan klockan fem på morgonen. Det var fortfarande strömlöst så jag gick ut i snön och blåsten utrustad med ficklampa och hoppades innerligt att traktorn skulle starta trots att jag inte kunnat använda motorvärmaren (som ju drivs av el). Efter lite kirrande med startmotorn hostade traktorn lyckligtvis igång. Nästa utmaning var att få ut traktor och vagn ur logen utan att portarna blåste sönder. Även det gick bra som tur var.

Det är aldrig roligt att köra djur till slakt och det blev definitivt inte roligare av att lasta djuren i skenet av en ficklampa samtidigt som stormen dånade utanför. Efter lite trixande gick i alla fall de båda nötkreaturen upp i vagnen så jag kunde påbörja färden mot slakteriet. Det tar bara tio minuter att köra till det lilla slakteriet i grannbyn men jag körde extra försiktigt den här gången för jag kände hur halt det var på vägen. Allt gick dock bra och jag var framme fem minuter före utsatt tid. Puh! När jag körde hem såg jag hur det lyste hemtrevligt av stearinljus i grannarnas fönster och det kändes nästan som luciamorgon.

Nu hänger slaktkropparna och mörar på slakteriet och i slutet av den här veckan kommer de att levereras ut som köttlådor till åtta familjer, den sista köttleveransen för i år.

I och med att vi stallade in djuren påbörjade jag avvänjningen av kalvarna. De har ju diat mjölk från sina mammor sen de föddes i april men nu är de så stora så de klarar sig utan mjölk. För att göra avvänjningen så smidig som möjligt, framförallt för kornas del eftersom de ju inte slutar att producera mjölk bara för att man inte låter kalvarna dia mer, gör jag det gradvis. Jag separerar kor och kalvar och ger korna halm att äta.

Halm innehåller inte lika mycket näring som ensilage vilket gör att mjölkmängden minskar. Första veckan släpper jag in kalvarna till korna morgon och kväll och låter dem dia. Går de tillsammans hela tiden diar kalvarna flera gånger per dygn. Andra veckan får kalvarna bara dia en gång per dag och sen får det vara slut. Det gäller dock att hålla koll på kornas juver så att de inte får juverinflammation i samband med att mjölken sinar.

Mjölkning i tid och otid

Den senaste tiden har det mesta kretsat runt kor och mjölk. Vår ena rödkulleko, Lill-Monika, fick juverinflammation i en bakspene kort tid efter att hon kalvat i våras. Vi fick spruta henne med antibiotika och mjölka ur den inflammerade spenen flera gånger om dagen. Även sen hon tillfrisknat vägrade kalven att dricka på den spenen så jag har fått mjölka ur den för hand varje dag hela tiden. Även om kon aldrig tidigare stått bunden eller blivit mjölkad annat än av sina kalvar vande hon sig ganska snabbt vid att vi varje morgon och kväll drev in henne i en fångstfålla och band fast henne för att sedan mjölka henne. Å efteråt blev det äpple som belöning - för kon alltså!

Allt var frid och fröjd, förutom bundenheten med mjölkningarna förstås, ända fram till för en vecka sen när jag släppte henne på ett nytt bete tillsammans med sin kalv och några kvigor. I samma veva blev det väldigt varmt och som från ingenstans kom det massor av bitande bromsar och andra hemskheter. Plötsligt ville kon inte stå snällt och fint när jag mjölkade henne utan hon sparkade frenetiskt och försökte komma loss, bort från de blodsugande insekterna. Kor kan sparka både hårt och med stor precision både bakåt och framåt så det gäller att vara vaken om man inte vill ha handen eller armen avsparkad. Det nya betet gjorde samtidigt att mjölkmängden ökade och oturligt nog märkte jag några dagar senare att hon fått juverinflammation på samma spene igen. Man märker det på att mjölken ändrar färg, blir flockig och kan innehålla små klumpar. Den smakar dessutom salt.

För att få bort bakterierna som växer i mjölken i juvret är det bra om man kan mjölka ur så ofta som möjligt. Jag har därför mjölkat henne tre-fyra gånger per dag den senaste veckan. Varje mjölkning tar lätt 45 min, inkl infångning av kon och sista passet har brukat bli strax innan det blir helt mörkt på kvällen.

Som om detta inte skulle vara nog hände en olycka med vår fjällnära ko Granngås när jag skulle transportera henne, hennes kalv och tjuren till ett nytt bete i fredags. På något sätt lyckades hon skada sin ena framspene så att spetsen gick av nästan helt. Den hängde bara kvar i en liten skinnremsa. Efter att ha pratat med veterinär klippte jag av det som satt löst och försökte mjölka ur spenen. Hon var såklart öm och försökte hela tiden sparka men till slut lyckades jag få mjölken att strila ur spenen. Ja, den strilade verkligen i flera strålar likt ur ett duschmunstycke. Veterinären sa att hon förmodligen skulle få juverinflammation i spenen och att det var bra om jag kunde mjölka ur så ofta som möjligt. Alltså ännu en ko att handmjölka flera gånger per dag, dessutom på ett bete några km hemifrån. Nu var jag uppe i ca fyra timmars mjölkningstid per dag för två kor!

Några dagar senare var juverinflammationen ett faktum och veterinären tillkallades idag för att påbörja antibiotikabehandling. Det är inget vidare att ha ett sår i den här värmen med alla flugor!

Granngås har blivit behandlad med antibiotka en gång tidigare för flera år sedan och hon förstod ganska snart vad som var i görningen. Från att ha stått lugnt och snällt (hon är normalt en mycket snäll ko) blev hon halvt galen när jag skulle knyta fast ett grimskaft i grimman framme vid nosen. Hon mindes antagligen när vi förra gången behövde använda en nostång för att få henne att stå stilla så att vi kunde sticka henne i halsen med sprutan. Nu testade jag istället att hålla henne i näsborrarna medan veterinären stack. Det gick faktiskt riktigt bra. Det är ett bra sätt om man vill få ett nötkreatur att stå stilla med bara handkraft.

I förrgår när jag var ganska trött efter att ha hållit på och mjölkat de båda korna i tid och otid upptäckte jag att en av de andra korna, rödkullan Ronja, var helt insmetad med gödsel på sitt juver. Tre av fyra spenar var helt täckta med intorkad gödsel. Ingenting som en kalv vill suga på! Det var bara till att hämta massor med våta trasor och försöka torka bort all skit. Tur att hon är så snäll. Hon stod alldeles stilla och bara idisslade medan jag grejade runt med hennes juver och spenar. För säkerhets skull mjölkade jag ur en av bakspenarna som var ganska stor och spänd. Det är oerhört smidigt att ha förtroliga djur när det är något man måste behandla. När juvret var rentorkat dröjde det inte många minuter innan kalven började dia.

Nu återstår att mjölka ur och hålla koll på korna och hoppas att de blir friska igen. Å förstås att ge Granngås ytterligare fyra sprutor. Det lär hon inte gilla...

En udda fågel och ett tuppägg

I våras lämnade jag ett tiotal gåsägg till maskinkläckning hos en kompis. Ur äggen kläcktes tre gässlingar varav en dog genom en olycka i kläckaren. Morgonen efter att jag hämtat hem de två nykläckta gässlingarna låg den ena död i lådan under värmelampan. Den ensamma och olyckliga gässlingen återbördades till kompisens ankungar där det var meningen att den skulle tillbringa några veckor tills den blev tillräckligt stor för att kunna vara ute. Av olika anledningar dröjde det innan jag åkte och hämtade hem den så när det väl blev dags var den nästan helt fullfjädrad! Det är otroligt vad gässlingar växer fort.

När jag kom hem testade jag att släppa ut den unga gåsen så att den fick hälsa på de vuxna gässen (som ju faktiskt är dess riktiga föräldrar) genom galler. Unggåsen kvittrade glatt och sträckte fram halsen för att hälsa men möttes av ilskna väsanden och anfallsförsök från sina artfränder.

Om man inte kan få det bästa får man nöja sig med det näst bästa. Gåsen fick träffa familjen Mysko, d v s myskankorna. Myskorna blev lite skeptiska eftersom de normalt sett brukar sättas på plats av de vuxna gässen men de blev i varje fall inte aggressiva så den unga gåsen verkade ty sig till dem. Efter ett tag upptäckte ankorna att den här gåsen inte utgjorde något hot utan lät den vilsna själen göra dem sällskap på deras promenader runt i trädgården.

Förutom att det var en helt ny miljö och nya kompisar var det även första gången som gåsen var utomhus och fick uppleva sol, regn, gräs och en massa annat. Ben och näbb var alldeles likbleka på den men redan efter en veckas utevistelse började de anta en orange färg, antagligen på grund av gräsbetet. Gåshonor som ligger och ruvar i flera veckor och därför inte hinner beta gräs brukar också bli bleka om benen då.

Eftersom det bara blev en myskankunge i år blev det naturligt för denna och gåsen att bli kompisar. De brukar följas åt och ligger gärna och vilar tillsammans.

De senaste veckorna har det kläckte flera kycklingkullar och det är två hönor till som ruvar så fler lär det bli.

En höna hade gömt sina ägg invid ett stengärde under en syrenhäck i trädgården. Där låg hon skyddad mot det värsta regnet och hade jag inte smugit på henne när hon var framme för att äta och dricka hade jag inte kunnat ana var hon låg och ruvade.

Härom kvällen när jag var ute för att plocka jordgubbar i trädgårdslandet hörde jag svaga pipanden från stället invid stengärdet. Kycklingarna hade kläckts! Av 11 ägg hade det blivit sex kycklingar. Jag lyfte in höna och kycklingar i en bur så att de skulle få tak över huvudet eftersom det var regn på gång. Dessutom vet man inte om skatfamiljen som härjar i jordgubbslandet hade passat på att förse sig när hönan hade gått ut med kycklingarna dagen efter.

En dag hittade jag ett pyttelitet ägg i hönshuset. Det var mindre än ett vaktelägg, kanske som ett undulatägg i storlek? Läste nånstans att någon kallade dessa små ägg för tuppägg men att tuppen skulle ha något med saken att göra, nehej! Tändsticksasken på bilden är av den större modellen.

Jag testade att knäcka ägget för att se hur det såg ut inuti. Det innehöll faktiskt både gula och vita men väldigt lite av varje förstås.

Red-neck i hönsgården

Det är inte alltid helt problemfritt att hålla flera tuppar i hönsflocken. I flera månader kan det gå bra utan slagsmål men så plötsligt en dag bestämmer sig några för att det är dags att testa vem som är starkast.

För ett par veckor sedan var det dags för en knappt årsgammal ungtupp att utmana den röd-vitblommige tuppen som fyller två år i sommar. Kampen var på liv och död och den yngre förmågan gick segrande ur striden efter flera sammandrabbningar som slutade med blodvite. Nacken på den äldre tuppen färgades röd av blod som sipprade från hans sargade kam.

Det är meningslöst att försöka avbryta tupparnas kamp. De blir helt besatta av att slåss och några sekunder efter att man skiljt dem åt ryker de ihop igen. Det kan verka lite grymt men är ett naturligt beteende i en hönsflock. En lösning vore såklart att bara ha en tupp men jag vill ha flera tuppar av lite olika orsaker. Det är dels en försäkring om någon dör eller blir tagen av ett rovdjur, dels är det bättre ur genetisk (biologisk mångfald) synvinkel att ha flera handjur i förhållande till antalet hondjur. I regel går det bra och tupparna vet sin plats i hierarkin.

På kvällen vågade inte den röd-vite (som nu var rödare än vanligt) gå in i hönshuset för att sova utan dröjde sig kvar ute. Till slut bestämde han sig för att gå runt stallet, hoppa upp på kornas foderbord och sen flyga upp på grinden in till tjurens box. Därifrån flög han vidare upp på en takbjälke och sen tog han sig in i logen där han fann sig tillrätta på en annan bjälke.

Jag vet inte om det var för jobbigt att ta sig in i logen för nästa kväll och även de påföljande satt han istället inne i vedboden på kvällen. Kanske var det för att ha närmre till de andra hönsen som bor vägg i vägg med veden? Höns är ju flockdjur.

Skam den som ger sig. För några dagar sedan var plötsligt rollerna omvända. Nu hade tupparna tydligen slagits igen och den här gången hade den röd-vite vunnit. Gammal är äldst även i hönsens värld! Det resulterade i att han åter igen började sova i hönshuset. Nu har han ju inget att frukta.

Vill du lära dig mer om hönor och tuppar? T ex hur många hönor det minst bör gå på varje tupp? Då är du välkommen att delta på någon av våra hönskurser i sommar. T ex söndagen den 2 juni kl 14-17. Anmäl på mejl (jonas@lonshult.se) eller tel 0727-44 62 66. Mer info finns på hemsidan www.lonshult.se

Årets bästa dag - betessläpp

Det har verkligen varit full rulle från tidig morgon till sen kväll och ibland även på nätterna de senaste veckorna. Det är ju så mycket som ska hinnas nu på våren så man önskar ibland att man hade lite fler armar.

Lamningen är i stort sett avklarad. Det blev betydligt färre lamm jämfört med förra året men alla utom ett har överlevt så det är bra. Två av tackorna har inte lammat och de visar inga tecken på att vara på gång så jag misstänker att de antingen inte kommer att lamma eller också att de kommer att lamma i sommar någon gång. Kanske de drabbats av Schmallenberger-viruset och kastat (aborterat) sina foster någon gång i vintras?

Det är ingen riktig fart på grästillväxten. De kyliga nätterna i kombination med det torra vädret gör att gräset bara står och stampar. Trots det beslutade jag mig för att låta fåren och lammen komma ut på betet i lördags.

I söndags tyckte jag att det kunde vara dags för korna med sina kalvar att få komma ut. Bara två kor som ännu inte kalvat fick stanna kvar inne i stallet. De verkar vara på gång att kalva vilken dags som helst och jag har varit uppe nästan varje natt och kollat men utan resultat. Lugnt har de bara legat där och idisslat fast deras juver är stora och stinna.

Kor är inga dumma djur. De förstod att de skulle få komma ut när de såg att jag gick och kollade så att stängslet var helt i hagen utanför stallet. Då började de att råma uppspelt. När jag sedan ställde ut grindar utanför stallet för att kunna styra dem i rätt riktning mot hagen var det definitivt ingen tvekan om att de visste vad som var i görningen.

Betessläppet är nog en av de bästa dagarna på hela året. Att se djuren rusa runt av glädje och smaka det illgröna gräset gör en bara så lycklig! Eller är det kanske tanken på att slippa mocka skit i några månader som gör bonden glad? ;-)

Korna ägnar alltid en del tid åt att gnida sina huvuden i marken och sparka upp jord och kalvarna undersöker allt som är nytt. Jord verkade vara godis för små kalvar som glatt mumsade i sig av mullvadshögarna.

Ett årligt projekt så här års är att såga och klyva all ved inför nästkommande vinter. Det har hållit mig sysselsatt i flera dagar men nu äntligen är det klart, en härlig känsla. Veden ska egentligen vara huggen till påsk men påsken var ju så tidig i år och våren så sen att det inte gick. Å andra sidan blommar påskliljorna för fullt nu så man kan väl säga att det biologiskt sett är vår. Alltså blev veden klar till påsk även i år!

Äntligen vår!

Det känns som att våren kom över en natt. Plötsligt vände det och blev varmare och nu har i princip all snö smält bort. Bara några få rester som ligger där och försöker kämpa emot det oundvikliga.

I söndags blev det äntligen dags att släppa ut alla ungdjuren, två veckor senare jämfört med ifjor. När vi förberett allt, ställt upp grindar och spänt upp trådar för att de skulle springa där vi ville och inte där de själva  tyckte det var lämpligt, skulle vi bara ta lite förmiddagsfika innan det blev dags för själva utsläppet. Just då bestämde sig en av korna, Monika, för att kalva. Tillika precis vid dörröppningen så vi fick vänta tills hon var klar.

Hon födde sin kalv ganska lätt men när den kom ut verkade den alldeles livlös. Jag kunde inte se att det andades där inne bland fosterhinnorna så jag gick in och försökte hitta huvudet bland allt det slemmiga. När jag lyckats lirka fram det rosslade kalven till och började andas. Å jag kunde samtidigt andas ut. Jag har varit lite orolig inför årets kalvning eftersom många kalvar och lamm som fötts i år har varit antingen döda eller missbildade på grund av ett virus som nyligen kommit till Sverige.

Efter en stund syntes ännu en fosterblåsa och snart nog låg där ännu en kalv. Den var det lite mer krut i redan från början. En kvigkalv förstås! Flickebarn brukar vara lite piggare och livligare än pojkar. Det gäller hos människor såväl som hos djur. Det blev alltså en tjur och en kviga.

Jag är tacksam över att det var just Monika som fick tvillingar eftersom hon är den av korna som ger mest mjölk. Hon kommer lätt att kunna försörja båda två och vi slipper handmjölka henne som vi annars brukar göra. Vi och vi förresten, det är mest Helena som står för mjölkningen medan jag står och ryktar kon så att den håller sig lugn och snäll...

Utsläppet av ungdjuren gick bra. Vi fick lite hjälp att ett par grannar när vi skulle driva dem över vägen så de hamnade till slut i rätt hage bredvid fårens.

Eftersom ungdjuren gått i två olika boxar i stallet under vintern skulle rangen göras upp. Kampen blev inte så lång för det skiljer ett år i ålder mellan de olika grupperna så segern var ganska given.

Några dagar senare skulle jag gå och titta till fåren strax före skymningen för att se om det var någon som kunde tänkas vara på gång att lamma. Just då dundrade en timmerbil med maxad belysning förbi på vägen. Kvigorna och stutarna blev tydligen skrämda för de satte av i full galopp och givetvis sprang en av dem igenom stängslet in till fåren. Jättekul tyckte den och sprang och jagade fåren medan de andra stod och råmade på andra sidan stängslet. Jag tyckte inte det var lika kul och dessutom hade jag inte telefonen med mig så jag kunde inte ringa hem till Helena och be om hjälp. Jag gjorde ett försök att öppna grinden och locka in den förrymda stuten men det resulterade bara i att ännu en brakade igenom stängslet. Den här gången bröts dessutom en stängselstolpe och några isolatorer som håller uppe trådarna flög all världens väg.

Jag insåg det omöjliga i situationen och sprang hem och flämtade fram till Helena att två stutar var utanför hagen. När vi båda två hjälptes åt lyckades vi till slut få tillbaka rymlingarna och laga stängslet i ficklampans sken. Puh!

Sen dess har ytterligare en kalv fötts och lammen är nu 11 till antalet. Sen får vi se om det kläcks lite gässlingar och myskankungar snart.