Kor på rymmen!

Nu är verkligen hösten här. Tranorna drar i stora flockar över gården på sin väg norrut. Det är alltid lite vemodigt att se och höra dem dra på det hållet.

Vi räknar med att alla kor är betäckta nu så för att förhindra att kvigkalvarna blir tjuvbetäckta tar vi bort tjurarna från korna och kalvarna i september. I torsdags körde jag hem den fjällnära kon och hennes kalv till rödkullekorna och den fjällnära tjuren får gå med rödkulletjuren och en stut på ett annat bete.

Lastningen av de fjällnära gick ganska bra men kon som är elva år gammal är väldigt smart och misstänksam när hon märker att man ska försöka fånga henne. Hon gick in i fållan av grindar jag byggt i anslutning till transporten och tog en munfull hö. Sen sprang hon fort ut därifrån igen och tuggade i sig höet utanför fållan. Jag lät henne göra så några gånger för att hon skulle märka att det inte var något farligt och till slut lyckades jag stänga grinden. Efter det var det inga problem att få henne att gå upp i transporten.

När jag släppte ut de fjällnära bland rödkullorna blev det ett himla ståhej. Trots att de känner varandra sedan tidigare måste de ändå springa runt och nosa på varandra och befästa rangordningen.

När jag sen skulle köra hem en av stutarna från flocken med kvigor och stutar så hoppade plötsligt två av kvigorna över grinden och ut på vägen. Där stod de och betade i vägkanten. Problemet nu var hur jag skulle få in de två utbrytarna utan att de andra också sprang ut. Jag försökte stå i grindhålet och kalla på rymlingarna samtidigt som jag motade bort de andra. Det gick inte så bra och efter ett tag var jag tvungen att lämna min plats för att försöka få in de två kvigorna. Då passade de andra på att ta sig ut och snart var hela gänget på väg längs vägen. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna genskjuta dem för att kunna driva dem tillbaka men då ökade de farten och sprang ut på en grannes åker med tröskad säd. Där sprang de rundor och lekte med halmbalarna som stod kvar på fältet. Jag fick springa som en vallhund för att försöka få dem tillbaka till sin hage. En av kvigorna tog sikte på ett hål i stengärdet som ledde ut till ett kalhygge. Fort som attan sprang jag dit och hann precis avstyra hennes försök att springa in dit. Det var tillräckligt jobbigt att springa på en stubbåker så ut bland stenar och ris ville jag inte!

Till slut lyckades jag få hela flocken att vända tillbaka igen men de ville inte in i hagen. Jag fick in dem i en annan hage som tur var. Ganska snart upptäckte de att betet där inte var lika bra som i den andra hagen och då blev de lite besvikna. För säkerhets skull fick de vara kvar där i alla fall tills Helena kom hem så att vi kunde hjälpas åt att flytta tillbaka dem till rätt hage. Stuten lyckades jag i alla fall att lasta och köra hem till tjurarna.

På kvällen var det dags att skilja lammen från tackorna. De är nu nästan lika stora som sina mammor och klarar sig bra utan dem. Vi fångade in hela flocken på nästan 60 djur och sorterade ut tackorna som vi körde iväg till ett annat bete. Sen plockade vi ut 18 lamm som skulle till slakt och de andra lammen fick gå kvar tillsammans med två tackor som skulle hjälpa till att hålla ordning bland lammen. Lite bräkande blev det första dygnet men sen blev det tyst och lugnt igen.

Några lamm säljer vi till avel. Två tacklamm flyttade till Almviks 4H-gård i Malmö igår och baggen på bilden nedan ska bli avelsbagge i norra Skåne.

WC-ankan har fått små skitungar

Myskankhonan som gömt sina ägg under utedasset lyckades ruva ut sju små ällingar av åtta ägg. Jag hade inte riktigt koll på när de skulle kläckas men hoppades att det skulle hinna ske innan vår inplanerade semesterresa till Gotland. Jag ville nämligen inte att grannen som skulle passa djuren skulle behöva hålla greja med det medan vi var borta. Lyckligtvis kläcktes ungarna dagen innan vi skulle åka. När sex stycken hade kläckts gick honan ut med ungarna i släptåg.

Sex stycken hade hon med sig och när jag kollade i redet låg det ett obefruktat ägg kvar och ett som höll på att kläckas. Det var varmt ute och i bilen var det ännu varmare så jag lät ägget kläckas klart i en skål i bilens värme. På kvällen la jag in ungen under mamman och den levde nästa dag när vi skulle åka även om den inte riktigt hängde med de andra. Det visade sig att den dött senare under dagen. Kanske var den inte helt OK eftersom den kläcktes senare än sina syskon?

På bilden nedan syns äggtanden på ungens näbb. Det är en liten förhårdnad längst fram på näbbet som ungen använder för att rispa hål på äggskalet med när den kläcks. Äggtanden trillar av efter ett par dygn.

Kossan Helmi med såret på juvret var nästan bra innan vi åkte på semester men för säkerhets skull hade vi bett (och instruerat) ett par grannar att sköta om hennes sår medan vi var borta. Fantastiskt nog var såret helt läkt när vi kom hem igen! Det känns helt otroligt med tanke på att veterinären knappt trodde hon skulle klara sig. Helt plötsligt har vi dessutom fått bonustid känns det som, tid som annars gått åt till att sköta om såret under så lång tid. Tacka vet jag bra grannar!

De senaste veckorna har en del höns flyttat till nya ägare. Några som varit på hönskurs här tidigare i somras valde att skaffa Åsbohöns fast jag försökte vara opartisk och inte favorisera rasen. Det är så kul att sälja höns till folk som aldrig haft höns förut. De tar verkligen hönshållningen på fullaste allvar och vill göra allt för att de små liven ska trivas. Givetvis ingår fri support!

Två rödkullekvigkalvar ska också få nya ägare i höst. De ska flytta norr om Göteborg. Känns kul att de ska få bidra till rasens bevarande i en ny besättning.

Sjukt många nerlagda timmar på tjära djur

I mitten av juli blev kossan Helmi sjuk. Hon fick inflammation i en bakspene och det gick tyvärr inte bättre än att hon även drabbades av kallbrand i den juverdelen. Vi tog såklart hit veterinär men hon trodde inte att prognosen var så god. Behandlingen bestod i att tvätta rent med jodopax, försöka mjölka ut den dåliga mjölken, spruta henne med antibiotika och ge antibiotikasalva direkt i spenen.

Helmi är visserligen tam och snäll men det är inte kul att bli fasthållen och få sprutor så vi fick fånga in henne i grindar, sätta på halsrem och grimma, binda fast svansen så att hon inte skulle svepa med den på juvret och binda ett rep runt ena bakbenet så att hon inte skulle sparka av handen på oss. Dessutom klämma fast henne i sidled med ytterligare en grind. Så har vi hållit på nu varje dag i snart en och en halv månad. Varje dag har vi lagt ner ca en och en halv timme på två personer, alltså tre timmar totalt. Det blir mer än 100 arbetstimmar! Inte konstigt att veterinären som var här lite senare och tittade på henne menade att kon hade tur som bodde på den här gården. Få andra hade lagt ner så mycket tid på ett sjukt djur. Visst, räknar man ekonomiskt på det har denna behandling kostat cirka 30 000 kr inkl veterinärkostnader! Å andra sidan har vi djuren i första hand för att vi tycker om dem så vi räknar inte så. Men visst, jag inser varför vi inte hunnit med en hel del annat i sommar...

Den skadade spenen trillade bort efter några veckor och kvar blev ett ganska stort sår. Nu är det nästan helt läkt så vi hoppas verkligen att vi snart kan sluta med behandlingen. Nu är det framför allt de förbaskade flugorna vi försöker hålla borta genom att smeta på trätjära på såret. Tjära är ett utmärkt skydd som vi dessutom gnider in i pannan på den ena baggen eftersom han brukar klia sår där som sedan flugorna dras till.

Från början var inte Helmi jätteintresserad av att låta sig fångas och bindas fast. Våra djur går ju i lösdrift även på vintern så de är inte vana vid att bli fastbundna. Vanans makt tillsammans med godis i form av äpplen och hö har dock gjort att hon de senaste veckorna i princip självmant gått in i den lilla fållan av grindar!

Under hela tiden som vi behandlat henne har hon betett sig helt som vanligt, ätit och gått normalt och hennes kalv har diat på de tre friska spenarna. Avlivning har därför aldrig varit ett alternativ. Så länge det finns liv finns det hopp, i alla fall om inte lidandet är för stort.

En riktig WC-anka

I sommar testade vi för första gången "Uppe med tuppen". Det går ut på att man kommer hit till gården på morgonen och är med på morgonbestyren. Vi släpper ut och matar höns, myskankor och gäss, leder hästarna till deras beteshage, tittar till kor och får så att de har vatten och mår bra. Å njuter av en härlig morgon på landet där bara naturens ljud hörs.

Ett gäng tappra besökare hade gått upp i ottan för att ta sig hit och uppleva en morgon på vår gård. Efter att de släppt ut de olika fjäderfäna och gett dem mat och vatten avnjöt vi en frukost bestående av 100 % ekologiska produkter, varav en del från gården. Mätta och belåtna gick vi sedan och tittade till kor och kalvar och baggarna som alltid uppskattar att bli klappade.

En kväll för ett tag sedan var den ena myskankhonan försvunnen när det var dags att stänga in dem på kvällen. Jag letade på alla tänkbara och otänkbara ställen men utan resultat. Eftersom det snart skulle mörkna  var det inte mycket jag kunde göra annat än att vänta och se om hon skulle dyka upp nästa dag.

Morgonen efter när jag skulle släppa ut hönsen hörde jag ett krafsande ljud från utedasset som ligger inbyggt vid hönshuset och vedboden. Framkrypandes kom ankhonan och jag anade vad hon hittat på där under. Mycket riktigt hittade jag ett rede med ägg under det finaste duntäcke alldeles bredvid dasstunnan. Hur hon kommit på att krypa in dit är en gåta. För att ta sig dit måste hon först krypa in under vedboddörren, sen ta sig bakom några brädor, klättra uppför en balk och klämma sig igenom ett hål. Allt detta i mörker! Men vad gör man inte för att få ha sina ägg ifred? De andra hon värpte i ankhusets rede plockade jag nämligen in eftersom jag egentligen tänkte att det kunde räcka med ankungar för i år...

Ett par gånger om dagen går hon ut för att äta, dricka, bada och putsa fjädrarna. Å bajsa förstås för det gör hon inte i redet trots att det ligger på dass...

Mångkulturell bondgårdssafari i sommarkvällen

Vart tog sommaren vägen? Regn och rusk nästan varje dag sen midsommar. Visst behövde vi få regn men nu känns det som att det räcker. En av våra betesmarker ser mer ut som ett träsk nu med allt vatten som står mellan grästuvorna.

För ett tag sedan köpte vi en ny tjur till rödkullorna, en stilig en från Ängavallens gård utanför Vellinge. Jag åkte och hämtade honom med en hästtransport och han var både lättlastad och stod lugnt och fint i släpet hela vägen hem. Lite nervöst var det i och för sig att kliva in i transporten för att sätta på honom en grimma. Det är ju ändå ca 600 kg tjur...

Värre var det när vi skulle lasta vår egen fjällnära tjur som skulle åka till några kompisar för att betäcka deras kor. Han är ganska liten så han lyckades vända sig runt i släpet och konstra allmänt innan vi till slut lyckades få honom att stå på rätt plats och åt rätt håll. Med tillbaka hade jag kompisarnas fjällnära tjur Petter som ska gå med vår ko i sommar. Till hösten ska vi byta tillbaka igen.

För skojs skull gjorde vi lite hö på en grannes åker. Grannen ville inte själv använda gräset så vi förbarmade oss över det. Eftersom det var ostadigt väder på gång och gräset var ganska nyslaget och fuktigt beslutade vi oss för att hässja det. Två stycken hushässjor blev det och två linhässjor. Tur att vi hade både hässjestörar och en gammal hästräfsa ombyggd för traktordrift stående. 

Det är mycket jobb med att hässja och vi höll på hela dagen ända tills solen gick ner. Som tur var fick vi hjälp av ett par grannar på slutet. 

Vi får se om höet har klarat sig med tanke på allt regn som fallit på det. Hur som helst är hässjorna vackra att se på :-)

Gårdagens bondgårdssafari blev mångkulturell. Vi hade både spanska, danska och svenska besökare, några hitresta från England! Å så kom tidningen Ystad Allehanda förbi och gjorde ett reportage :-) Som vanligt imponerade baggarna med sina enorma horn. Tur att baggarna är så snälla och keliga och njuter av att bli klappade. Bondgårdssafari anordnar vi varje onsdag hela sommaren t o m augusti ut mellan kl 18 och 19. Välkommen!

Lille Stig-Helmer fick ett brutalt välkomnande

För en vecka sen var det så äntligen dags för kvigan Helmi att kalva. Hon började få värkar framåt kvällen så jag tittade till henne med jämna mellanrum. Det dröjde dock ända till klockan två på natten innan hon födde sin kalv. Det är ganska kallt att stå ute i en kohage på natten även om det är sommar så jag fick faktiskt sätta på mig långkalsonger!

Själva kalvningen gick lätt trots att det var första gången för henne men när kalven väl var ute blev det desto mer dramatiskt. Helmi, som från och med i denna stund kunde titulera sig ko istället för kviga, blev helt tokig och slängde iväg den nyfödde flera meter. Inte nog med det, hon gick även på honom med frambenen så jag trodde hon skulle trampa och krossa honom. Samtidigt brölade hon som ett vilddjur. De andra korna och kalvarna blev nyfikna och kom och ställde sig runt omkring. Själv kunde jag inte göra mycket mer än att hoppas att hon inte skulle ha ihjäl sin kalv. Eftersom det var mörkt var det lite svårt att se vad som egentligen hände.

Trots den omilda behandlingen slickade hon sin kalv mellan varven så vissa moderskänslor fanns det tydligen i alla fall. Fast så fort kalven gjorde minsta ansträngning till att försöka resa sig blev kon som galen och brölade och puttade / stångade iväg honom flera meter så att han ibland slog i stenar. Tänk att gå från en varm och ombonad, om än trång, livmoder till att kastas ut i stora vida världen och bli behandlad på det viset! Hade han kunnat hade han nog krupit tillbaka igen...

Kvigor kan bli lite galna när de får sin första kalv men det här var nog bland det mest dramatiska jag sett hittills. Inte förrän hon släppte efterbörden började hon lugna ner sig. Kor äter upp sin efterbörd och det är inte lite som de ska sätta i sig så det tar ett bra tag. Under tiden lyckades kalven resa sig utan att Helmi reagerade särskilt mycket. Efter ett tag lyckades jag t o m få kalven att dia. Då var klockan halv fem på morgonen och det var en underbar morgon. Jag funderade ett tag på om jag skulle gå en sväng i skogen men hamnade i sängen istället där jag lyckades få nästan tre timmars sömn innan jag väcktes av att telefonen ringde.

Lillkalven är väldigt lik sin mamma och han fick såklart heta Stig-Helmer :-)

En lagom mu(n)sbit för en glupsk anka

Nu är vintern räddad! Behovet av vinterfoder i form av klöver/gräs-ensilage är bärgat. Det blev nästan nittio stora rundbalar och vi har nog ett tjugotal över sen förra året så det ska räcka gott och väl. Dessutom återstår skörden av de båda nysådda åkrarna senare i sommar. Tyvärr blev ensilaget nog inte riktigt så torrt som jag hade önskat men å andra sidan kom det inte regn på det så jag ska inte klaga (även om jag är bonde ;-))

"Ankor äro soptunnor" står det i en gammal bok om fjäderfän. Det betyder att de är glupska och äter det mesta. Våra myskankor kastar sig glatt över både sniglar, grodor och paddor. Härom dagen såg jag att en av ungankorna sprang runt med en mus eller sork i näbbet. Jag vet inte om det var katten som fångat den och inte orkat äta den eller om ankan själv lyckats knipa den men det lutar nog åt det förra alternativet.

Hur som helst gjorde ankan tappra försök att svälja det stora bytet men efter ett tag tvingades den ge upp -musen var helt enkelt lite för stor.

De flesta som besöker gården förundras över våra gigantiska rabarber. Katten Myrra konstaterar bara att de duger bra som solskydd en varm dag...