På studieresa till River Cottage i England

I helgen åkte jag på en studieresa till England tillsammans med ett gäng andra bönder och kockar från Skåne.  Det stora målet med resan var ett besök på River Cottage där vi skulle gå en matlagningskurs på deras matlagningsskola. Vi delade upp oss två och två och jag hade förmånen att få samarbeta med superduktiga kocken Eva Thuresson från Restaurang Allé i Svinaberga utanför Kivik! Jag kände mig verkligen som en glad amatör i hennes sällskap men hon påstod i alla fall att hon var imponerad av mitt sätt att filéa en fisk :-)

Trots ett hektiskt program där vi skulle hinna med att både baka surdegsbröd, laga en fisk- och en kötträtt, göra en dessert, ost och korv och stycka en halv gris lyckades vi ändå få till en liten rundvandring på gården. Tyvärr brann delar av den ner förra året så det var mer eller mindre en stor byggarbetsplats nu men själva mangårdsbyggnaden var i alla fall intakt. Vi fick komma in och titta i köket och matsalen där de spelar in sina TV-program och till allas stora förvåning och förtjusning träffade vi på självaste Hugh Fearnley Whittingstall när han lunchade tillsammans med några medarbetare. I ärlighetens namn var det nog Hugh som blev mest förvånad när tolv personer drällde in i köket...

Vi kikade även runt i köksträdgården där det förstås inte växte så mycket för tillfället men det var kul att få se hur den såg ut i verkligheten.

I växthusen var det däremot en hel del grönt som frodades och persikoträden blommade. Det är en härlig känsla att få komma in i ett växthus tidigt på våren och få en försmak av vad som komma skall. Jag känner verkligen att jag måste ha ett växthus!

Jag passade även på att kolla in lite olika små mobila hönshus som stod lite här och var på gården.

                   

På morgonen innan vi skulle åka vidare till London tog jag en rask promenad efter frukosten på det charmiga lilla hotellet där vi bodde. Jag följde den smala vägen kantad av häckar som ledde genom ett pastoralt landskap ner till den lilla byn Hawkchurch, en by som såg ut att vara hämtad ur en scen ur Morden i Midsomer. Det som fanns i byn var i princip en skola, en kyrka och en pub. Å så en urgullig telefonkiosk!

Landskapet var verkligen vackert med böljande kullar omgärdade av klippta häckar. Gräset hade redan börjat växa så får och lamm tuggade glatt i sig av det gröna. Det såg verkligen ut som det gör i barnprogrammet om Fåret Shaun. Fast fåren hittade inte på bus förstås, i alla fall inte när jag tittade!

Tyvärr drabbades jag av influensa sista dygnet i London så den dagen tillbringade jag i sängen på hotellet. Det var alltså ganska skönt att komma hem igen trots att det hade slagit om till kallt och blåsigt väder under tiden jag varit borta.

Vårkänslorna svallar - drakar i tvekamp!

Den senaste veckan har det varit plusgrader på dagarna men lite kalla nätter. Snötäcket har så smått börjat försvinna men än är det mycket kvar här uppe på åsen. I snöfria fläckar trängs dock en och annan blommande vintergäck med hönsen som efter en lång vinter glupskt pickar i sig av de få grässtrån som också tittar fram.

Myskankorna har börjat få vårkänslor och två av hanarna, eller drakarna som de också kallas, råkade rejält i luven på varandra härom dagen. Det gäller ju att visa sig starkast för tjejerna. De  höll på länge och väl innan den vite avgick med seger och firade med ett dopp medan den brokige skyndade därifrån.

Trots nederlaget i tvekampen lyckades den brokige hanen ändå charma en av honorna ett par dagar senare :-)

En resa till Ernsts fotspår

Det är inte ofta vi åker hemifrån eftersom djuren kräver skötsel och tillsyn minst två gånger per dag. Förra helgen lyckades vi dock få en granne att passa djuren så vi kunde åka iväg på en liten utflykt. Närmare bestämt till Örebro-trakten och våra vänner Karin & Håkan som driver en gård med inriktning på fjällnära kor, får och angoragetter. Av kornas mjölk ystar de fantastiska ostar i sitt gårdsmejeri och fårens och getternas ull, ragg och skinn förädlas och säljs i gårdsbutiken som Ernst, ja han som alltid går barfota ni vet, hjälpte till att inreda för ett antal år sedan.

Det var en häftig syn att se så många fjällnära kor på en gång där de stod uppradade längs foderbordet i stallet medan Håkan mjölkade dem.

För att inte tala om de små söta kalvarna i sina boxar. Man hinner glömma hur små de är när de är nyfödda och våra kor har ju inte börjat kalva än. En av kalvarna hade en läcker blågrå färg. Den ville Helena ha med sig hem!

Karin visade stolt upp sina senaste ögonstenar, några hönor och tuppar av lantraserna Gotlandshöna och Öländsk dvärghöna. Det var kul att se för just dessa raser ser man inte så ofta i Skåne. Vilka vackra höns! Ibland önskar jag att jag kunde ha flera olika raser för det finns ju så många fina. De stora längst fram är gotlänningar medan småttarna i bakgrunden är ölänningar.

I husets källare hade hon även olika lådor med mer eller mindre nykläckta kycklingar av lite andra raser. Karin vill ha hönor som värper ägg av olika färg och en av raserna, Isbar, värper grönaktiga ägg till skillnad från Gotlandshönsens och Ölandsdvärgarnas ljusa och bruna.

Så här vackert hade Karin förpackat äggen till gårdsbutiken. I påsarna fanns det till och med lite fjädrar! Å mer spårbart kan det väl knappast bli än att få se bild på hönorna som värpt äggen?

Kika gärna in på deras hemsida www.ostbiten.se eller besök dem om du har vägarna förbi Närke!

Vi lämnade ett soligt och vårvintrigt Närke efter lunch på söndagen och möttes av snöstorm i Skåne när vi kom hem på kvällen. Med oss i bagaget hade vi förutom trevliga minnen en bit himmelskt god blåmögelost vid namn Evert. Bara den är värd en resa till Örebro!

Tack Karin & Håkan för en fantastiskt trevlig och inspirerande helg med supergod mat!

Ingen ko på isen - men väl ute i snön

I fredags när jag gödslade och strödde ny halm hos korna råkade en av korna slinka ut genom dörren när jag bara skulle gå ut för att fylla på hästarnas höhäck inför kvällen. Jag brukar bara putta till grinden utan att sätta i låssprinten medan jag arbetar i stallet. Korna brukar inte vara intresserade av att försöka gå ut utan står på sin höjd och tittar ut lite förstrött genom grinden.

Den här gången hade jag tydligen missat att putta till grinden ordentligt så den öppnade sig en aning. Då passade hon på, Granngås, vår fjällnära ko. Det tog nog en halv sekund innan jag fattade vad som verkligen hände när jag såg henne passera ut genom dörrhålet. Snabbt som ögat sprang jag till dörren och stängde grinden ordentligt så att inte de andra korna skulle följa efter.

Granngås tog några skutt på den plogade och ganska hala gårdsplanen innan hon började sätta av ner mot vägen. Jag sprang för att genskjuta henne och lyckades få stopp på henne. Istället sprang hon in i en angränsande hage men stannade ganska snart upp och sprang tillbaka igen. Det var tydligen inte så kul att vara ensam ute.

I stallet hade de andra korna märkt vad som hänt och stod och råmade för fullt och ville ut och busa de också. Granngås sprang tillbaka till stalldörren ett par gånger men varje gång jag gick dit för att kunna släppa in henne sprang hon därifrån. Vi tog några vändor i trädgården och sen kom jag på att jag kunde släppa in korna till stutarna och kvigorna som går i boxen bredvid. Sen kunde jag bara öppna grinden i dörrhålet och den förrymda kon skuttade snällt in igen.

Nu återstod bara att sortera djuren rätt igen. Trots att djuren känner varandra väl och går i boxarna bredvid varandra blev det livat värre när de kom ihop. De sprang runt som galningar och lekte och stångades och jag skulle ensam försöka slussa rätt individer genom grinden. Det blev några turer innan jag hade rätt djur i respektive box. Att både öppna och stänga en grind, sortera ut ett djur och få det att passera igenom utan att ett annat slinker med eller springer åt motsatt håll är inte helt enkelt när man är själv. Det är en väldigt bra övning att träna sig på att behärska humöret och behålla lugnet när man håller på med djur som inte är där de ska vara! Eftersom jag inte direkt prioriterade att springa in efter kameran när kon var ute och sprang i det fria får det bli en bild där hon ligger och vilar inne i sin box med sina ko-mpisar.

Gåshonan som hade en nära-döden-upplevelse med en räv för ett tag sen lever fortfarande men hon kan ännu inte stå eller gå. Eftersom vi själva inte kunde känna att något var brutet eller stukat tog jag gåsen till en veterinär som kände igenom hennes ben. Det enda han kunde konstatera var att hon hade väldigt lite muskler i benen. I övrigt verkade det inte vara något fel. Veterinären trodde att prognosen var dålig men tyckte att jag kunde avvakta ytterligare några dagar med en eventuell avlivning. Han gav henne lite vitaminer för säkerhets skull.

När gåsen inte ätit frivilligt på en dryg vecka sa jag till mig själv att om hon inte börjar äta imorgon så får jag avliva henne. När jag tittade till henne en timme senare åt hon självmant! Det hjälper tydligen att hota med döden...

För att ha lite mer koll på henne och för att det varit ganska kallt ute har gåsen fått bo inne i vårt hus på nätterna. De senaste dagarna har hon börjat bli lite mer aggressiv och bitas och väsa. Det är ett bra tecken. Hon har även börjat få lite ökad rörlighet i benen och vingarna även om hon som sagt inte kan resa sig. Jag ger henne lite sjukgymnastik varje dag för att om möjligt kunna öva upp benstyrkan igen. Vi får se om det lyckas men eftersom hon blivit lite bättre och även börjat få tillbaka livslusten är dödsdomen uppskjuten på obestämd framtid. Ikväll försökte hon till och med att tvätta sig. Det har hon inte gjort tidigare. Man får glädjas åt varje liten förbättring.

Räddad ur rävens käftar

Det har snöat och blåst hela natten och det är cirka ett par decimeter snö på marken. Jag släppte som vanligt ut myskankorna och gässen i morse så att de skulle kunna bada och dricka ute. Det är lite svårt för dem att pulsa runt i den djupa snön och de är inte så förtjusta i att vara ute i sånt väder så jag tänkte att jag skulle stänga in dem igen efter ett tag.

Jag gick in och pysslade lite och när jag sen gick ut igen för att ta in fåglarna tyckte jag att det var lite märkligt att gässen inte uppehöll sig runt vattnet utan verkade ha vandrat iväg utom synhåll. Det gör de bara när det är snöfritt eller väldigt lite snö. Jag gick runt huset och där får jag syn på en räv som är i full färd med att försöka bita ihjäl en av myskankorna. De andra myskorna står utspridda i hagen och ser på och gässen står en bit bort.

Foto: se.freepik.com

Jag hoppade vrålandes över stengärdet och räven släppte sitt grepp och sprang iväg. Ankan verkade som tur var relativt oskadd så jag kom antagligen precis i rätt sekund. Jag drev in alla fåglarna som knappt kunde ta sig fram i den djupa snön men det saknades en gåshona upptäckte jag.

Efter ett tag fann jag henne liggandes under ett träd invid fårnätet. Jag antog att hon blivit skrämd och låg och tryckte där. Hon verkade dock inte vilja komma fram trots att de andra gässen var där så jag gick dit för att mota tillbaka henne. Hon reste sig inte så jag fick lyfta upp henne. Då märkte jag att hon verkade vara skadad. Det syntes inget blod och inga fjädrar saknades men hon kunde inte gå och vingarna släpade på ett konstigt sätt. Jag bar in henne i gåshuset och tänkte att hon kanske bara var helt chockad eller att hon blivit jagad i den djupa snön av räven så att hon tagit ut sig helt och fått muskelkramp eller nåt. 

Jag hoppas att hon klarar sig för det är en av de finaste gåshonorna och den som varit bäst på att ruva fram gässlingar. Dessutom utgör hon cirka en procent av världens ölandsgäss eftersom det bara finns ett hundratal ev dem!

Det här är ju andra gången jag tar räven på bar gärning mitt på ljusa dan och vi har sett spår efter den i princip varje kväll så problemet lär nog kvarstå. Jag måste nog försöka bygga nån form av rävsäker utegård till dem fast det är ju inte så lätt nu mitt i vintern.

Flyttfåglar mitt i vintern

Den här vintern har vi haft kvar ovanligt många höns och myskankor eftersom det blev några sena kullar som inte var slaktfärdiga i höstas när vi slaktade resten som vi inte skulle behålla till avel eller sälja till andra. Slakt är ju inte det roligaste arbetet så jag har dragit mig för det trots att vi skulle behöva bli av med lite tuppar och myskankor.

Plötsligt, inom loppet av ett par dagar hörde tre personer av sig som ville köpa fjäderfän. En ville köpa de tre myskankohonorna som var till salu och två var intresserade av tuppar. I torsdags kom en lantmästarstudent, hemmahörande på Gotland, förbi och hämtade upp de tre ankhonorna på väg till Gotlandsfärjan. Efter lite pratande över en kopp kaffe visade det sig att han var son till en före detta kollega på Hushållningssällskapet på Gotland. Världen är liten! Han hade en ensam myskankhane som behövde sällskap så det var ju bra att jag inte hunnit slakta de övertaliga honorna.

I fredags åkte jag till Malmö för att leverera en tupp till Almviks djurfritidsgård. De har tio Åsbohönor men saknade tupp. Eftersom de gör en god gärning som låter storstadsbarn- och ungdomar få träffa och lära sig om djur beslutade vi oss för att sponsra dem med tuppen.

De har ett jättefint hönshus med tillbyggt växthus där hönsen kan vara när det är dåligt väder ute. De har även tillgång till en utegård som visserligen var ganska tråkig men å andra sidan brukar de släppa ut hönsen fritt i en större, gräsbeklädd hage utanför så de verkar ha det väldigt bra.

Det första tuppen gjorde efter att jag släppt in honom i hönshuset var att flyga upp i fönstret och gala. Några minuter senare hittade han ut i växthuset där alla hönorna befann sig. Väl ute började han genast att sprätta i jorden och kråma sig för hönorna. De var dock inte helt med på noterna utan skulle försöka sätta sig upp mot inkräktaren genom att burra upp fjädrarna och hoppa upp mot honom. När de flesta hönorna gjort så blev det lugnt och de återgick till att sprätta runt bland vissna tomatplantor förvissade om att den nye var herre på täppan.

Jag fick en guidad tur bland deras övriga djur, en rödkullekviga, några hästar, kaniner, göingegetter och en sugga med smågrisar. De var inne i sina boxar när jag kom men alla djur fick komma ut och lufta sig i rasthagar efter en stund. Just det, jag höll på att glömma fåren. De har några gutefår också. Två av tackorna kommer från vår gård. De köpte dem av oss i höstas och nu fick jag alltså se hur de utvecklats. Nyklippta och fina stod de i en egen box för att få ha maten ifred för de äldre tackorna. De såg ut att vara i bra hull och boxen var rymlig och välströdd så även de verkade ha det väldigt bra. Ett roligt återseende med andra ord.

Slutligen åkte jag och levererade den andra tuppen och en unghöna till en annan person som skulle ge hönsen till en kollega i födelsedagspresent eftersom denne hade Åsbohöns men varit tvungen att slakta tuppen för att den var så elak mot hönorna. Hoppas att min tupp kommer att uppföra sig bättre!

Flygande patrullering runt gården

Snön och kylan som härskat en längre tid har gjort att såväl hönsen som myskankorna och gässen mestadels hållit sig inomhus.

Myskankorna vandrar normalt sett omkring över ett stort område när det är barmark men under snöperioden har de mest stått på ett ben runt vattenhinken. Emellanåt har jag fått gå ut och driva in dem så att de inte skulle förfrysa fötterna. Myskankor är nämligen inte lika härdiga som vanliga ankor och ibland verkar det som att de inte riktigt förstår sitt eget bästa.

En av de äldre ankhonorna har skaffat sig en ny vana nu under snöperioden. Eftersom hon inte kan traska runt så mycket så har hon börjat dagen med en flygtur runt hela gården. Kanske vill hon försäkra sig om att det inte råkar finnas nåt ställe där det inte ligger snö eller också tycker hon bara att det är skönt att sträcka på vingarna? Hon tar alltid samma rutt. Flyger över gårdsplan, sen bakom stallet och vidare bakom logen för att sen runda höns- ank- och gåshuset och gå in för landning på gårdsplan.

Jag tror att en av anledningarna till att jag gillar myskankor och ölandsgäss är just deras förmåga att kunna flyga. De flesta andra tamankor och gäss har ju i stort sett mist flygförmågan på grund av sin storlek. Det är häftigt att de kan flyga vart de vill men väljer att stanna kvar. Det är kanske därför som jag gillar duvor också. Fåglar som flyger fritt ute men som älskar hemmet. En dag kanske jag skaffar duvor igen. Faktum är att det finns kvar ett gammalt duvslag på vinden över hönshuset. Där hade gamle Harald som bodde på gården fram till slutet av 70-talet sina duvor.

Det kan lätt bli lite tråkigt för fjäderfäna så här på vintern när de inte kan vara ute och sprätta och beta. För att göra det lite roligare för dem kan man ge dem lite sysselsättning. Gässen får lite ensilage att plocka med och hönsen får äpplen att picka på eller bladsmul från ensilaget som jag sopar ihop på kornas foderbord. Det gillar de att sprätta runt i och bladen bidrar säkert till att göra gulorna i äggen lite gulare hos de hönor som värper.

Hönsen gillar också att smita ut i vedboden för att ta sig ett sandbad i den torra jorden på golvet där.