Kung Bore kom hastigt i år

Vintern kom hastigt i år. På bara ett par dagar gick det från plusgrader och grönt till kallt och vitt. Kor, kalvar, kvigor och stutar fick raskt komma in i stallet och sorteras upp i olika boxar. Kalvarna är lite missnöjda eftersom de inte längre får dia på korna. De är ju stora nog att klara sig utan mjölk nu.

Det är mysigt att ha dem inne. Det blir mer närkontakt nu när vi är inne hos dem varje dag för att strö ny halm och de flesta vill gärna bli klappade och kliade.

Hönsen tycker att det är för kallt för att gå ut. Det märks att de så här i början av vintern tycker att det är lite tråkigt att vara inne. De har ju varit vana vid att gå fritt ute varje dag hela våren, sommaren och hösten så det blir en omställning för dem.

På sätt och vis känns det skönt att hönsen är inne nu för duvhöken har kommit på regelbundna besök den senaste tiden. Den lyckades ta ett par unghöns för några dagar sen och de andra hönsen blev alldeles panikslagna av rädsla. De gömde sig i häststallet, i gåshuset, i vedboden och bakom och under saker ute. Det tog flera timmar innan de vågade sig fram igen.

Gässen och myskankorna går ut även om det är snö och kallt men de går gärna in igen efter att de varit ute ett tag. Det blir ju kallt om fötterna att traska runt i snön för länge...

Gässen bestämmer över myskankorna så när de är ute samtidigt får myskorna hålla sig på sin kant, till exempel inne under syrenbuskaget. På bilden tycks de diskutera hur vackert den röda väggen lyser i solen.

Hästarna bekymras inte så mycket av snön. De skrapar fram gräset med sina framhovar och är inte så intresserade av att äta hö och halm så länge det finns tillräckligt med färskt gräs under snön. 

Badsugen hemvändaranka

För ett par månader sedan hämtade en granne ett par myskankhonor hos mig som han skulle ha på sin lilla gård. Han hade byggt ett litet fint hus där de skulle bo och höll dem instängda några dagar så att de skulle vänja sig vid sitt nya hem. Tyvärr blev de aldrig riktigt hemmastadda i sitt lilla hus utan satt hellre på tacknocken på natten.

För några dagar sen hittade min granne bara den ena ankan plus lite fjädrar av den andra. Det ligger nära till hands att tro att Mickel smorde kråset den dagen.

För att inte den andra ankan skulle gå samma öde till mötes fångade jag in den överlevande honan åt min granne och placerade henne i säkert förvar i det lilla huset. Myskankor är väldigt sällskapliga av sig och gillar att umgås med såväl andra myskankor som människor. Hon kände sig nog därför väldigt ensam och ledsen där hon satt i sin ensamhet. Jag erbjöd mig därför att ta hem ankan igen och låta henne bo med våra ankor så länge.

Oj, vad glad hon blev när jag släppte in henne till sina gamla kompisar! Hon kvittrade på myskankors vis och dagen efter när jag släppte ut dem gick hon runt som om inget hade hänt. Klart att hon kände igen sig!

När det började bli kväll var jag lite spänd på om hon skulle flyga upp på taket eller om hon skulle vilja gå in i ankhuset med de andra. Hon dröjde sig kvar ute tills det blev nästan mörkt men när jag försiktigt drev henne mot den lilla ingången valde hon som tur var att gå in.

Ankan verkade ha ett uppdämt badbehov efter att ha suttit i husarrest några dagar så hon formligen tokbadade i badbaljan tillsammans med sin mamma.

När hon badat klart i baljan hastade hon vidare till det grunda fågelbadet och fortsatte att plaska och tvätta sig där.

Stallet är nu färdigt att ta emot kor, kalvar och ungdjur så snart vädret blir sämre. Ska faktiskt bli ganska skönt att få in dem snart. Som en grannkvinna som varit mjölkbonde i hela sitt liv sa till mig en gång: "Lika skönt som det är att släppa ut dem på våren är det att ta in dem på hösten."

Jag strödde ut halm på stallgolvet igår och det blev tydligen populärt hos ena katten. Mysko, som han heter, hade gjort sig en mysig liten sovhåla i den mjuka och fluffiga halmen.

Med tanke på hur mycket gnagare det hittills varit i år tog jag idag det säkra för det osäkra och lindade kycklingnät runt stammarna på alla fruktträden vi planterade i våras. Nu ska de förhoppningsvis vara skyddade mot sorkar och harar i vinter!

Hösttid = slakttid

Den senaste tiden har det varit ovanligt milt för att vara slutet av november. Det var länge sen det var minusgrader och otroligt nog så har det inte heller regnat på ett tag. Skönt för då blir det inte så lerigt. Det fina vädret gör att alla djur fortfarande är ute. Gässen och hästarna livnär sig fortfarande enbart på bete och fåren betar en del men får samtidigt tillgång till hö eller ensilage.

Den 6:e november delade vi upp tackorna i två grupper med tio i varje. De båda grupperna fick sedan träffa varsin bagge som de ska gå tillsammans med fram till jul ungefär. Sen räknar vi med att alla tackor blivit betäckta så att vi kan släppa ihop alla i en grupp inför vintern. Får är dräktiga i ca 145 dagar så i början av april kommer förhoppningsvis de första lammen att födas.

Vi har slaktat fyra nötkreatur och nästa vecka är det dags för de två sista för i år. Det är aldrig roligt att slakta djur men det känns värst med de som man haft länge och lärt känna väl. Vi har sett kalvarna födas, växa upp och bli stora. Tagit hand om och klappat i två och ett halvt år. Då är det ett tungt beslut även om man vet att det är oundvikligt.

Då är det lättare att slakta tuppar. Så här års brukar det vimla av tuppar på gården eftersom det kläckts ett antal kycklingar under sommaren. Det brukar bli jobbigt med så många tuppar som slåss och som försöker para sig med hönorna. Vissa är desperata och ger sig till och med på halvstora kycklingar i sin iver att få para sig. Vi slaktade de största tupparna i söndags. Redan samma dag märktes det att det blev avsevärt lugnare och tystare trots att det återstår nästan tio tuppar i flocken. Ungtuppen på bilden klarade sig dock den här gången.

Vi har även slaktat alla myskankhanar utom de yngsta som ännu inte är fullvuxna. Även Sune som varit så aggressiv mot mig hela sommaren fick sluta sina dagar. Det kändes lite vemodigt för de senaste veckorna har han varit from som ett lamm och till och med undvikit mig. Jag skulle dock tro att han hade återgått till sitt gamla aggressiva jag när parningstiden närmat sig så lika bra att byta ut honom mot en annan hane. Jag behöver dessutom få in lite nytt blod i ankbesättningen.

Det milda vädret gör att ett par av hönorna värper fastän det är så sent på säsongen. Även ena myskankhonan värper nu. Tanken är att de ska vila från värpningen under hösten och vintern så att de inte sliter ut sig. Industrihöns luras att tro att det är vår året runt med hjälp av belysning och proteinrikt foder. Då värper de hela vintern och blir utslitna efter cirka ett och ett halvt år.

Eländes elände!

När jag skulle ge korna en ny ensilagebal för några dagar sedan tyckte jag att det såg konstigt ut nere vid marken på en av balarna. Jag hoppade ur traktorn och såg till min förfäran att det varit gnagare (råttor eller sorkar) och gnagt bort plasten på minst 25 balar. Går det hål på plasten kommer det in syre och då blir fodret förstört. Det var alltså bara att inse att en massa balar inte kommer att kunna användas utan bara är att kasta i gödselhögen. Förutom oron över om fodret kommer att räcka i vinter (det går åt en bal per dag nu trots att fåren fortfarande betar) så innebär det en ekonomisk förlust på ca 10 000 kr. Plus allt jobb jag lagt ner helt i onödan. Jag måste erkänna att jag kände mig ganska nedslagen i några dagar. En bal hade jag ju kunnat offra till de små liven men inte hela grönfoderskörden.

Vi har under föregående år aldrig haft problem med att gnagare förstört balar. Det är balar med helsädsensilage, alltså korn där vi skördat hela plantan med strå, blad och ax som de gett sig på för att komma åt spannmålskärnorna. Anledningen kanske kan vara att vi i år tvingats lägga nät över balarna för att skydda dem mot korpar. Utan nät över hackade nämligen korparna sönder plasten på balarna. Nätet har kanske gjort att katter, rävar, ugglor och andra som äter gnagare har haft svårare att komma åt att jaga? Pest eller kolera alltså!

Jag har även sett att råttor gnagt hål på några säckar med överblivet utsäde. Det har aldrig tidigare varit problem att låta säckarna ligga i logen. Antagligen var det vår katt Molly som såg till att säckarna inte rördes av råttor. Hon var nämligen en bra råttfångare. Tyvärr blev hon överkörd i våras och de andra katterna sitter hellre och väntar på att få maten serverad än att själva jaga en råtta...

Idag upptäckte jag även att det tagit sig in vildsvin i en av betesmarkerna. De har bökat upp stora delar av grässvålen. Inte nog med att det kommer att bli mindre bete till våren, det kommer också att bli uppslag av oönskade växter där grisarna bökat. Just den här betesmarken innehåller flera skyddsvärda och ovanliga växter som t ex orkidéer, darrgräs och smörbollar så jag är även orolig över hur det ska gå med dem.

Duvhöken har börjat härja bland hönsen. Den har hittills dödat en ungtupp som jag sett men det fattas även två till så den har kanske tagit fler. I morse hörde jag hönsens varningsläte inifrån och såg samtidigt höken svepa förbi över gårdsplanen. De här gången blev den utan byte. Förhoppningsvis blir hönsen mer försiktiga nu och undviker att uppehålla sig på öppna ytor där det är långt till skyddande buskage eller annat att gömma sig under.

När jag ändå håller på att klaga måste jag få gnälla lite på vädret också (det måste man ju som bonde!). Allt regnande gör att det blir väldigt blött i marken. När jag kör med traktorn på åkern för att ställa ut ensilagebalar till korna blir det spår och ibland går det inte att svänga för framhjulen bara glider i geggan. Runt foderhäck och vattenkar blir det väldigt geggigt. Jag flyttar visserligen foderhäcken varje gång djuren får en ny bal, d v s varje dag, men under ett dygn hinner 22 djur trampa sönder marken fullständigt i en cirkel runt om. Jag HATAR gegga!

På spaning efter kor i franska pyrenéerna

Att bo på och driva en gård är på sätt och vis som att bo på jobbet. Man är aldrig riktigt ledig samtidigt som man är fri att styra sin egen tid. Detta är både på gott och ont. Hur som helst kan det vara bra att komma hemifrån ibland för att kunna koppla av och samla nya intryck som sen ger ny energi när man väl kommer hem igen.

Tack vare våra fantastiska grannar fick vi möjligheten att åka iväg på hela nio dagars semester nu i slutet av oktober. Vi åkte till södra Frankrike, på gränsen till Spanien. Där bodde vi i en liten by i en dalgång till Pyrenéerna och i princip varje dag vandrade vi längs olika vandringsleder i bergen.

Vi fick uppleva vitt skilda naturtyper och fantastiska vyer.

Korkekskogar, pinjeskog med enorma stammar, hällmarker med rosmarin, timjan och vild lavendel, buxbomsdungar, stenekskogar med doftande skogsklematis och klippig kust med agave och fikonkaktusar. Å så vinodlingar och olivlundar förstås. Ett paradis för två växtnördar!

På många ställen var bergssidorna täckta av terasser där det ibland växte vin men lika ofta hade naturen tagit tillbaka den magra marken och örter, buskar och träd bredde nu ut sig där istället. Vilket arbete som lagts ner för att vinna odlingsmark i svårtillgänglig terräng!

På en del ställen strövade kor fritt omkring och betade i bergen. Vi såg mest spåren efter dem i form av dynghögar längs eller på vägarna. Det lilla bete som fanns växte i regel i vägkanterna så man förstår att de gärna uppehöll sig där.

Vi lyckades bara se kor vid ett tillfälle och jag måste erkänna att jag mot slutet av semestern började sakna korna här hemma. På en av vandringarna såg vi spår efter kor men såg inga trots att vi vandrat i flera timmar. När vi började närma oss slutet av vandringen kunde vi höra koskällor på avstånd. Trots att vi egentligen skulle ta stigen som ledde ner för berget kunde jag inte låta bli att göra en avstickare uppåt igen längs en annan stig för att se om jag möjligen kunde komma i närheten av korna. Jag småsprang längs stigen och träffade snart på en fransk herre som var ute och spatserade med käpp i skogen. Jag tyckte det var lite pinsamt att fråga om han sett några kor och om det i så fall var långt kvar så jag frågade istället på knackig franska om det var långt kvar till det historiska monumentet som stigen skulle leda till. Efter ett tag lyckades jag i alla fall få en glimt av några kor som gick och betade i en glänta men det var svårt att se hur de såg ut och vilken ras det kunde vara.

Ett kostall i södra Frankrike är förhoppningsvis mer funktionellt än vackert!

En dag när vi var ute och körde råkade vi se skyltar om att det var "lantbruksmässa" i byn vi passerade. Vi åkte dit och tittade och det var som en fransk motsvarighet till "Lantbruksbinäringarnas höstutställning", en höjdare att åka till i Malmö när jag var yngre. Massor med olika höns-, duv, kanin-, ank- och gåsraser som ställs ut och försäljning av olika produkter som t ex honung och spettkakor. I Frankrike sålde de olivolja, getostar och aprikosnektar istället.

Det var ganska skönt att komma hem igen även om jag hade kunnat klara mig utan kylan som nu slagit till. Förhoppningsvis gör resan det lite lättare att uthärda senhösten och vintern.

Vi byter baggar och ankan Sune byter personlighet

Efter att ha haft våra två avelsbaggar Harald och Artur i sex år är det nu dags att byta ut dem mot ett par nya  baggar. Vi köpte en ungbagge från en genbanksbesättning i nordvästra Skåne i söndags. Vi släppte in honom till de gamla baggarna som han ganska snabbt tydde sig till. Han ser ganska liten ut i jämförelse med Artur men han är ju bara cirka ett halvår gammal.

Vi kommer även att behålla en ungbagge av våra egna lamm. Jag har valt ut en skäckig (fläckig) bagge som förhoppningsvis kommer att ge lite fler skäckiga lamm nästa år. Det blir så fina skinn av dem och vi har inte fått så många skäckiga lamm hittills.

Här ser man hur ett klippt skäckigt lammskinn kan se ut.

Nu ska tackor och baggar få gå för sig tills det blir dags för betäckning i början av november. Då släpper vi ett gäng tackor till respektive bagge så att vi vet vem som är far och mor till de olika lammen. Det är viktigt att ha koll på härstamningen!

Myskankhanen Sune har varit sur på mig ända sen i våras. Så fort han sett eller hört mig har han kommit gåendes emot mig och sen har han väst och cirklat runt mig för att därefter göra utfall och bitas och rivas. Jag bestämde mig för flera månader sedan för att han skulle slaktas i höst. I fredags var det tänkt att det skulle ske men av olika anledningar blev det ingen ankslakt den dagen så han lever fortfarande.

Kvällen innan hade jag varit och hängt några tavlor på Ekströms bageri i Degeberga. Det är foton som jag tagit på gården och sedan låtit trycka på canvastyg. En av bilderna är ett porträttfoto av Sune och jag förklarade för Katta som äger bageriet att han skulle få sätta livet till följande morgon. Tråkigt, jovisst men jag har verkligen tröttnat på att ständigt bli anfallen av hans näbb och klor.

Som genom ett under har Sune inte visat minsta tecken på aggresivitet sedan i fredags, dagen då det var tänkt att han skulle hamna i frysboxen. Han bryr sig inte alls om mig. Varken väser eller följer efter mig. Han verkar till och med undvika mig! Tidigare kunde jag bokstavligt talat trampa honom på fötterna utan att han flyttade på sig men nu har han flera gånger sprungit iväg när jag kommit emot honom. Det har ALDRIG hänt tidigare!

Vad har hänt? Kan han läsa mina tankar och förstod att det verkligen var tänkt att jag slutligen skulle besegra honom?  Eller är det bara så att han helt plötsligt inte tyckte att han behövde skydda honorna och ungarna mot mig längre?

En före detta granne som var här idag och köpte två myskankhonor märkte också skillnaden i Sunes beteende. När hon var här för en dryg vecka sen för att titta på ankorna blev hon nästan avskräckt av Sunes otrevliga beteende och idag var han helt lugn och kom inte en i närheten av oss :-)

Frågan är hur han skulle reagera om jag bestämmer mig för att behålla honom? Kanske återgår han till sitt gamla ilskna jag igen? Tror inte jag vågar testa...

Ettehöstakyllingar

En av hönorna som tidigare i somras ruvade ut en kull kycklingar bakom såmaskinen i logen hade återigen lyckats ta sin in dit för att värpa en ny kull ägg. Jag märkte att hon höll till där inne men jag kunde inte hitta hennes värpställe den här gången. Hon tar sig in genom ett hål i logporten på baksidan av logen där hönsen normalt sett inte brukar hålla till. När hon sen ska ta sig ut flyger hon upp på bjälkarna och tar sig in i kostallet för att därifrån flyga ut genom en springa under takfoten. Detta har hon gjort varje dag för att äta och dricka under tiden hon ruvat på sina ägg.

Jag anade ungefär när det skulle vara dags för kycklingarna att kläckas men trodde att det skulle bli i början av den här veckan. I lördags morse fick jag en ingivelse att gå in i logen för att kolla om det möjligen kunde vara kycklingar på gång. Man brukar kunna höra att de små piper då så jag hoppades att pipen skulle avslöja var hönan låg. Mycket riktigt hörde jag pipande läten av kycklingar men jag kunde inte lokalisera var de kom ifrån. Det finns många gömställen i logen. Jag hämtade en ficklampa och lyste in bakom saker och försökte lyssna efter ljudet.

Till slut upptäckte jag varifrån det kom. Mellan tre stora halmbalar en knapp meter över golvet hade hönan gjort sitt rede och ruvat ut sina kycklingar. Jag har gått förbi där massor av gånger utan att jag upptäckt henne! När jag lyfte på henne visade det sig att hon hade 12 kycklingar under sig och inte ett enda ägg låg kvar. Alla hade med andra ord kläckts.

Jag vill egentligen inte ha kycklingar så här sent på året men det ville visst hönan. På skånska kallar man det för ettehöstakyllingar (efter-skörds-kycklingar). Nu är de allihop ute i en bur där de får stanna tills kycklingarna blivit ca tio dagar. Sen får de gå fritt om vädret är bra.

Den här hönans förra kull gav kycklingar i nya färger och teckningar som jag inte har i flocken sen tidigare. Bland annat blev det en brun-vitblommig och en vetefärgad höna som ska få stanna kvar på gården.

I den här kullen verkar det bli lite andra färger så det ska bli spännande att se hur de kommer att se ut. Hoppas bara att det inte är tuppar allihop!