Ett år har passerat

Idag, den 24 februari, är det exakt ett år sedan vi först såg vår nya gård i Komstad. Tänk vad ett år går fort!

Just nu står vi i startgroparna för att ta oss an boningshuset som vi hittills inte hunnit göra något åt mer än att spika för masonitskivor för trasiga fönster inför vintern. Fönstren är nästan 100 år gamla och en del av dem kommer vi förhoppningsvis att kunna restaurera. De som är i för dåligt skick kommer en fönsterhantverkare att tillverka exakta kopior av i småländsk kärnfuru. Uttseendet kommer att bli identiskt och förhoppningsvis kommer dessa fönster också att hålla i minst 100 år.

I de gamla bågarna sitter det munblåst glas och vi kommer att återanvända detta så långt det räcker och sedan komplettera med nytillverkat munblåst glas. Några glasblåsare i Tyskland har hållit liv i den gamla traditionen att blåsa fönsterrutor, en kunskap som annars försvann i takt med att man började valsa glas. Det blåsta glaset är visserligen dyrare än annat glas men det ger ett helt annat liv åt fasaden så jag tycker alla gånger att det är värt det, speciellt på gamla hus. Det går förstås också att få tag på begagnat blåst glas men tillgången är begränsad och tyvärr kan det ibland vara ganska repigt.

Vi väntar spänt på att få se de snart färdigtillverkade ytterdörrarna som ska komplettera de gamla innerdörrarna som är original från 1920-talet då huset byggdes. Det är en lokal snickare som tillverkat dem med de gamla innerdörrarna som förlaga. På bilden nedan ser man att det bara återstår fragment av de gamla ytterdörrarna på södergaveln.

Förmodligen var de gamla ytterdörrarna ganska enkla och man plockade antagligen av dem under sommarhalvåret och använde då bara innerdörrarna. Dagens säkerhetskrav kombinerat med estetik gjorde att vi valde att göra de nya lite mer påkostade med speglar nedtill och glasrutor upptill. Nu återstår bara att hitta passande trycken och välja vilken kulör vi ska måla dem i. Jag röstar nog för grön umbra som går lite åt det grå hållet. Tror det kan bli vackert mot den kalkade fasaden. På ett gammalt flygfoto ser det ut som att fönstren hade ungefär den färgen tidigare.

Nyförälskad vid 40

Det var längesedan jag skrev något här och det beror framförallt på en sak. Jag blev förälskad i våras. Det var visserligen inte kärlek vid första ögonkastet. Första intrycket var snarare nej fy, det här var verkligen inget att ha. Men vid andra mötet började jag se bortom alla skavanker, se det som fanns bakom det sjangserade och fula. Ljuv musik började uppstå och jag kände mer och mer att det här var så himla rätt. Detta var vad jag omedvetet sökt efter i alla år. Nu var bara den stora frågan: skulle vi få varann?

Det är inte kärleken till en annan kvinna jag beskriver utan den till en ny plats, en ny gård. Vi trivs förvisso väldigt bra här i Lönshult där vi under tretton års tid lagt ner vår själ på för att förvandla en från början ganska skruttig gård till något vackert. Trots det har vi under senare tid känt att vi vill vidare till något annat.

Det började med att jag såg några bilder av en gård på hemnet. Bilderna var visserligen få och visade inte särskilt mycket men det var ändå något som fångade mitt intresse. Vi beslutade oss för att åka dit för att åtminstone känna in om vi gillade trakten och läget. Det är ju något man inte kan ändra på.

Läget var perfekt i ett böljande landskap med åkrar och betesmarker samlade runt gården och en å som rann rakt genom fastigheten alldeles i kanten på trädgården. Dessutom låg gården vid vägs ände utan någon förbipasserande trafik.

Däremot blev vi chockade när vi såg gården i verkligheten. Skrot och skräp låg slängt överallt runt husen, på gårdsplanen stod en traktor fastväxt i ett träd och ett av uthusen hade delvis rasat samman. Trasiga rutor och pelargoner som stod döda i fönstren. Ensilageplast som fladdrade i trädens grenar och träd som fått växa vilt ända inpå husväggarna. Rostiga jordbruksmaskiner och däck lite här och var. Vi konstaterade ganska snabbt att detta inte var något för oss och åkte hem igen.

Av någon outgrundlig anledning ringde jag ändå mäklaren dagen efter och frågade om det skulle vara någon visning? Nej, men ni får gärna titta själva. Dörren står olåst så det är bara att gå in var hans svar! Dessutom menade han att husen i princip var rivningsobjekt och att det ju var marken som var själva grejen. Det visade sig senare att han inte ens varit inne i husen...

Vi åkte dit igen och gick in i huset. Det var som att tiden stannat där inne. En köksstol stod utdragen som att någon bara rest sig och gått därifrån och på bordet stod en klocka där visarna stannat för länge sedan. Visst skulle det krävas mycket arbete och en hel del pengar för att få huset i beboeligt skick men vi föll ändå pladask för den härliga känslan, takhöjden, de vackra fönstren och fina proportionerna.

Trädgården var visserligen helt igenväxt av sly men på marken blommade miljontals snödroppar och här och där växte tuvor av julrosor. Bara det fick oss att bli helt störtförälskade!

Vi insåg även att det inte bara var en utan två gårdar på fastigheten som var till salu. Några hundra meter från den stora gården vi blivit förälskade i låg en lite mindre gårdssamling. De båda slogs samman till en fastighet 1985. På den lilla gården var det ännu mer skrot och skräp, bland annat stod det tre bilvrak på gårdsplanen och husen var fyllda av allt mellan himmel och jord.

Efter en lång och spännande budgivning blev gårdarna äntligen våra strax före midsommar. Vi satte omgående igång med att fälla träd och slå meterhögt gräs och ogräs med lie och röjsåg för att få fram husen ut djungelgrönskan. Det var ett fasligt slit men samtidigt väldigt kul eftersom vi snabbt såg resultat av arbetet. Vi skottade även bort ett oräkneligt antal skottkärror med jord från gårdsplanen och i takt med detta kom kullerstenarna fram i ljuset igen.

                                             Ena uthusgaveln och taket befrias från en del murgröna .

Under senare delen av sommaren ägnade jag åtskilliga timmar åt att rensa tegel från bruk och mossa. Det var en hel vägg till det gamla hönshuset som rasat ihop och hamnat i en stor hög utanför huset. För att inte riskera att förfallet skulle gå ännu längre beslutade vi oss för att börja med att rädda denna byggnad. Vi hade tur som lyckades få tag i hantverkare som hade tid att påbörja arbetet redan i mitten av september.

Hantverkarna kom på utsatt tid och under en dryg månad arbetade mellan fyra och fem hantverkare plus vi själva sex dagar i veckan med att plocka ner hela taket, byta bjälkar, förstärka takstolar och mura upp den raserade väggen med de gamla tegelstenarna som jag rensat. Under tiden takpannorna var nere på marken passade vi på att borsta dem rena från mossa, jord och murgröna innan de åkte upp på taket igen. Takpannorna är gamla enkupiga Cimbrishamnspannor och vi lyckades hitta några hundra begagnade sådana att komplettera med där taket varit trasigt. Även om det var ett omfattande arbete känns det skönt att veta att uthuset nu är räddat och rustat för att tåla väder och vind.

Parallellt med arbetet på den stora gården har vi lagt åtskilliga timmar på att rensa upp på den lilla gården. Strax före nyår hade vi lyckats röja upp så pass att vi kände att vi kunde visa upp den för eventuella spekulanter. Vi kommer nämligen att stycka av och sälja den gården eftersom vi inte har någon användning för den själva. Är du nyfiken på hur den gården ser ut kan du läsa mer på www.komstadosterlen.blogspot.se

År 2015 kommer vi fortsätta arbetet med att få den nya gården beboelig så att vi kan flytta dit. Den har stått obebodd i trettio år så det finns en del att göra... Vi kommer även att lägga ut vår gård i Lönshult till försäljning under året. Det kommer garanterat att bli ett år med massor av arbete men samtidigt känns det både spännande och roligt och jag känner mig lite som ett barn på julafton.

Med önskan om ett GOTT NYTT ÅR!

Vårbruk i raketfart

Den senaste veckan har det verkligen varit full rulle här på gården. Förra lördagen kom en tjej från Tyskland hit för att praktisera några veckor. På måndagen fick hon hjälpa till att flytta ut stutar och tjurar på ett bete en bit bort och följande dag var det kornas, kalvarnas och kvigornas tur att komma ut på sitt bete. Jag tror hon kom över sin eventuella koskräck under dessa dagar.

På Valborgsmässoafton kom maskinstationen och spred ut gödseln och plöjde de två åkrar som det är dags att så korn på i år. Under tiden passade vi på att ta in alla fåren i stallet för att ge dem avmaskningsmedel och verka klövarna. Det är inte så lätt att verka klövar när man kommer från Berlin och knappt har sett ett får ens på vykort så praktikanten gjorde knappt två får på samma tid som jag verkade de andra tjugo. Men så har jag ju övat några gånger...

På första maj var praktikanten ledig så då passade jag på att harva åkrarna och plocka bort de stora stenarna. Dagen efter hjälptes vi åt att plocka de mindre stenarna på en av åkrarna. Sen sådde jag den ena åkern på söndagen. Därefter harvning och stenplockning av nästa åker på måndagen så att jag kunde så klart på kvällen. Igår plockade vi sen alla stenar som ringvälten inte lyckats trycka ner i marken och vårbruket var därmed avslutat. Jag tror aldrig det har gått så snabbt och smidigt som i år. Otroligt skönt!

Idag kom det en rejäl skur så nu dröjer det nog inte många dagar innan säden tittar upp ur jorden. Mitt i denna skur föddes även årets sista kalv. Det var rödkullan Ronja som fick en pigg liten tjurkalv. Hon hade lagt sig för att föda under några träd och låg lite i uppförsbacke. När jag gick dit för att titta till henne stack huvud och framklövar på kalven ut och jag hjälpte till att dra ut kalven. Det gick lätt så hon hade egentligen klarat det själv men hon låg lite dumt så jag tyckte det var lika bra. Kalven får heta Rajnman (rajn = regn på skånska).

Nu när alla djur är ute på bete, vårbruket är avklarat och alla kalvar och i princip alla lamm är födda kan vi unna oss att ta det lite lugnare. Det är skönt och välbehövligt både för mig och praktikanten som normalt sett sysslar med forskning och inte är van vid fysiskt arbete.

Rekordtidig vår

Jag tror inte att vi under de tolv år vi bott på gården upplevt en så tidig vår som i år. Trots att det bara är mars blommar både vitsippor och gullpudra och påskliljorna är på väg att slå ut trots att det är långt till påsk.

Gräset har satt rejäl fart och fåren som är ute på dagtid har så pass mycket bete nu att de är mätta när de kommer in på kvällen.

Tyvärr har det varit lite svinn på fågelsidan den senaste tiden. En av de äldre tupparna skadade sitt ena öga i ett slagsmål med någon av de andra tupparna så honom fick jag avliva. Ungtuppen som jag sparat för att använda i avel i år blev dödad av en duvhök så av fem tuppar återstår nu tre. Dessutom blev en av de två äldsta myskankhonorna ihjälkörd av en bil som nog kom lite för fort och inte hann väja. Den andra honan började ruva några dagar senare så förhoppningsvis blir det nya ankbebisar om någon vecka. En del av äggen värptes av den nu döda honan så med lite tur kan kanske hennes gener ändå får leva vidare.

Jag har lämnat iväg två omgångar gåsägg till en kompis som har äggkläckningsmaskin för att försöka få fram lite fler gässlingar i år. Förra året blev det bara en. Tyvärr var första omgången ägg inte befruktade så nu håller jag tummarna för att åtminstone några av de nio ägg jag lämnade iväg i lördags ska bli till små gässlingar om ett tag.

Lamningen och kalvningen börjar nu närma sig och man märker tydligt att tackorna är högdräktiga med tanke på deras spända magar. Igår var det en av de äldre tackorna som drabbades av kalkbrist. Hon var verkligen jättedålig och kunde inte resa sig. Blicken var matt och hon verkade nästan ha gett upp. Jag fick tag på kalk i flytande form som jag sprutade in under huden på henne och några timmar senare fick jag henne på fötter, eller rättare sagt klövar, igen!

Kornas juver har så smått börjat fyllas inför kalvningen. Jag hoppas så att vår fjällnära ko ska få en kvigkalv i år. Hon har bara fått tjurkalvar fem år i rad så nu borde det vara dags för ett trendbrott.

Efter några månader inne i stallet har förra årets kalvar vuxit rejält och dessutom blivit väldigt tama och gosiga. Det är nästan svårt att gå in och mocka i deras box för alla vill bara bli kliade och klappade och vill helst inte flytta på sig när jag behöver komma fram med skyffeln.

I år hoppas jag att veden ska hinna bli färdig före påsk. Det mesta är uppsågat och jag har kommit en bit med klyvningen men det är ju annat som ska hinnas med också...

Fårtrassel

Vintern blev inte särskilt långvarig i år även om snön kom både plötsligt och i ganska riklig mängd. Kombinationen med starka vindar gjorde att vi var insnöade lite till och från och kaminer och spisar fullkomligen slukade ved under dessa veckor.

Alla tidigare år har vi haft fåren ute på vintern. De har förstås haft en ligghall som de kunnat gå in i vid dåligt väder. Ligghallen har vi byggt upp på nya ställen varje vinter så att fåren har kunnat vara på en åker som ska plöjas upp nästkommande vår. Eftersom vi haft varg i närheten vid flera tillfällen under förra året och har bekanta i grannskapet som fått får både skadade och dödade av varg under 2013 bestämde vi oss för att låta fåren vara inne i logen i vinter. Då slipper vi åtminstone oroa oss för vargangrepp under några månader.

När snöstormarna härjade som värst var vi (och även fåren skulle jag tro) ganska glada att de var inne. All skötsel och tillsyn blir så mycket enklare då. De dagar när vädret är bra så släpper vi ut fåren i en hage i närheten så att de ändå får komma ut lite. De tycker det är kul att gå ut men faktiskt är de väldigt ivriga att komma in igen efter några timmar.

En dag  när det snöade och stormade ute märkte jag att vår äldsta tacka Jorunn som är tolv år gammal verkade lite hängig och inte ville äta. Vi tempade henne och hon hade lite undertemp så vi lade en filt över henne och lindade en halsduk runt huvudet så att hon bättre skulle kunna hålla värmen lite bättre.

Det enda hon ville äta var små bitar bröd eller äpple och lite spannmål, men bara ytterst lite. Vi pratade med vänner som har får och någon hade upplevt liknande med en gammal tacka förra vintern. De hade gett tackan kalk och hon hade då piggnat till.

Eftersom vi bara hade kalkpasta, som man kan ge till kor med kalkbrist, hemma åkte jag till en snäll fårgranne och hämtade kalk som man injicerar under huden på tackan. Jag testade att spruta Jorunn med kalk och hon blev möjligen lite bättre men inte bra. Tempen steg dock till normal. Jag pratade med en veterinär och hans teori var att äldre djur ibland kan "gå ner sig" lite när det blir busväder. Han tyckte att vi skulle testa att ge henne energibalans som är ett slags energidryck, typ "red ram" ;-) Hon gillade inte alls energidrycken som jag fick spruta in i munnen på henne. Jag gav det nästan en hel vecka och det enda hon åt förutom det var lite bröd.

Jag testade flera gånger att ge både av kornas ensilage (djur brukar uppskatta ny mat) och fint ängshö men hon bara nosade i det utan att vilja äta. För att utesluta att det var något fel på tänderna kollade och kände vi i munnen på henne. Av bitmärket i min tumme att döma var det inget fel på käkarna i alla fall!

Så plötsligt en kväll när jag återigen trugade med lite fint hö tog hon plötsligt ett par små strån och sen började hon äta lite större tuggor! Nu fick det vara slut med energibalansdrycken och jag friskförklarade henne. Sen dess har hon haft god aptit och vi ger henne även lite krossat korn för att hon ska få lite mer energirik mat. Hon är ju trots allt en ganska gammal dam.

En dag märkte vi att de båda avelsbaggarna Ymer och Sune hade trasslat in sig i varandras horn och inte kunde komma loss.

Vi fick ta i varsin bagges huvud och försöka vrida så att de kom loss från varandra. Det var inte helt lätt för de är ju ganska starka och stretade dessutom emot. Efter ett tag lyckades vi dock och tänkte då att de förhoppningsvis lärt sig en läxa. Men icke, nästa dag var det dags igen! Även denna gång lyckades vi reda ut de hoptrasslade hornen efter diverse vridande och vändande. Efter det har det inte hänt fler gånger så kanske de ändå fattade till slut?

Fågelperspektiv

Vi har snart kommit halvvägs på årets första månad men vintern lyser fortfarande med sin frånvaro. Det är rekordvarmt för årstiden och antalet dagar med minusgrader hittills under höst och vinter är lätträknade. Det gör att många djur och växter tror att det är vår. Man kan se överkörda paddor på vägen trots att de borde ligga i dvala sen länge. Koltrastar har tydligen redan börjat sjunga i Stockholm och växter som normalt sett blommar på sensommaren kan ännu ses blomma.

Det vårlika vädret lurar både gäss och myskankor att värpa fast de inte borde göra det förrän fram i mars-april. Även unghönsen som kläcktes i somras värper för fullt så vi har gott om färska ägg mitt i vintern.

Det har varit lite trögt att sälja höns och myskankor till avel under hösten men för några veckor sedan lossnade det plötsligt. En kvinna i Värmland köpte fem myskankhonor som fick lifta med en kompis norrut till Stockholm där de blev hämtade för vidare transport till de värmländska skogarna. Nu lever ankorna husvagnsliv (ja de bor faktiskt i en begagnad husvagn!) och har en fin damm att simma i så de har fått det jättebra.

Härom dagen kom en lite äldre kvinna och hämtade en tupp och en höna som hon tingat före jul. Det märktes att hon tyckte om sina höns för hon hade med sig bilder på dem och på hönshuset som hon visade för mig och hon berättade vad de olika hönorna hette.

En annan lycklig historia på fågeltemat är den mobbade gåshane som jag sålde till ett par i nordvästra Skåne tidigare i höstas. Gåshanen hade en speciell plats i mitt hjärta men tyvärr levde han ensam och utmobbad av övriga gåsflocken sedan hans hona blev dödad till följd av ett rävangrepp förra vintern. Så fort den andre gåshanen kom åt gav han sig på Nils Karlsson som han hette. Sista gången det hände skadades han så svårt att jag faktiskt var nära att avliva honom. Helena tyckte dock att vi skulle avvakta lite och hans skador läkte bra. Kort därefter fick jag en förfrågan om jag hade en ölandsgåshane till salu. Så kom det sig att Nils Karlsson, eller Rune som han numera kallas, fick ett nytt hem med två vänliga gås-damer. Jag har sett både bilder och videoklipp på honom från hans nya hem och det är roligt att se hur bra han verkar trivas.

I höstas blev jag tillfrågad om jag ville delta i ett LRF- projekt kallat "Exceptionell råvara". Det gick ut på att slakta tuppar eller hönor av olika raser och uppfödningssystem och sedan låta några av landets främsta kockar provsmaka och utvärdera köttet för att se om det skulle kunna ha en potential att komma in på de fina krogarna i landet. Tyvärr var vi bortresta under själva provsmakningen så jag hade inte möjlighet att delta. Jag skickade dock upp tre av våra ekologiskt uppfödda Åsbotuppar till Stockholm för bedömning.

För en tid sedan kom rapporten med resultaten från provsmakningen. Det var cirka 25 olika raser och uppfödningsmodeller som provades. Av alla dessa fick våra tuppar högst betyg när det gällde utseende. När det gällde smak hamnade de bland de åtta bästa och det blev en tredjeplats när det gällde konsistens. När potentialen att köttet skulle kunna nå statusen "Exceptionell råvara till topprestauranger" bedömdes hamnade våra tuppar på en delad tredjeplats!

Kockarna fick också ge kommentarer under provsmakningen. Kommentarerna graderades på en skala från "Gillar inte" till "Gillar" med en mellannivå. Av alla de provsmakade fåglarna var det bara våra och två andra som inte fick några negativa kommentarer. Våra tuppar fick dessutom endast en kommentar i "mellannivån". Den löd: "Lite karaktär". De andra kommentarerna löd: "mycket fin", "mör", "god", "fin smak", "ser elegant ut", "gul", "fin", "bra smak", "bra textur" och "saftig". Dessa kommentarer är sagda av kockar som Mathias Dahlgren, Daniel Berlin och Magnus Nilsson från Fäviken. Inte illa! Det säger lite om vad vi har tappat i den industriella kycklingproduktionen av snabbväxande monster till kycklinghybrider...

Mörkerarbete till följd av Svens härjningar

Fastän vi befinner oss i mitten av december är det mer höst än vinter ute. Myskankorna parar sig och värper för fullt så de tror nog att det är vår. Även unghönsen har satt igång att värpa vilket är ovanligt tidigt. De brukar normalt sett inte börja förrän en bit in i januari. De äldre hönsen har däremot inlett sin välbehövliga vintervila. Inte så att de gått i ide direkt men de värper inte och de är inte ute så länge på dagarna. De går ut en sväng på förmiddagen och sen går de in i hönshuset och sätter sig på en pinne fastän det fortfarande är ljust ute. Kanske vet de att duvhöken gärna kommer på besök för att smörja sitt krås under den här årstiden och därför känner sig tryggare inomhus? En höna blev tagen härom dagen och idag kom den tillbaka för att göra ännu ett försök men misslyckades.

I slutet av förrförra veckan svepte stormen Sven över södra Sverige och med honom kom även den första snön även om det inte blev så många mm. Det började blåsa redan på torsdagseftermiddagen och jag hann precis fixa med djuren i stallet och duscha innan det blev strömavbrott. Vi hade förberett oss genom att ladda rejält med ved inne och spola upp vatten både till oss själva och till djuren så vi var ganska väl förberedda.

Det som gjorde mig lite orolig var att jag skulle lasta och köra en ko och en kviga till slakt tidigt på fredagsmorgonen. Jag visste inte om strömmen skulle hinna komma tillbaka innan dess så jag gick för säkerhets skull upp redan klockan fem på morgonen. Det var fortfarande strömlöst så jag gick ut i snön och blåsten utrustad med ficklampa och hoppades innerligt att traktorn skulle starta trots att jag inte kunnat använda motorvärmaren (som ju drivs av el). Efter lite kirrande med startmotorn hostade traktorn lyckligtvis igång. Nästa utmaning var att få ut traktor och vagn ur logen utan att portarna blåste sönder. Även det gick bra som tur var.

Det är aldrig roligt att köra djur till slakt och det blev definitivt inte roligare av att lasta djuren i skenet av en ficklampa samtidigt som stormen dånade utanför. Efter lite trixande gick i alla fall de båda nötkreaturen upp i vagnen så jag kunde påbörja färden mot slakteriet. Det tar bara tio minuter att köra till det lilla slakteriet i grannbyn men jag körde extra försiktigt den här gången för jag kände hur halt det var på vägen. Allt gick dock bra och jag var framme fem minuter före utsatt tid. Puh! När jag körde hem såg jag hur det lyste hemtrevligt av stearinljus i grannarnas fönster och det kändes nästan som luciamorgon.

Nu hänger slaktkropparna och mörar på slakteriet och i slutet av den här veckan kommer de att levereras ut som köttlådor till åtta familjer, den sista köttleveransen för i år.

I och med att vi stallade in djuren påbörjade jag avvänjningen av kalvarna. De har ju diat mjölk från sina mammor sen de föddes i april men nu är de så stora så de klarar sig utan mjölk. För att göra avvänjningen så smidig som möjligt, framförallt för kornas del eftersom de ju inte slutar att producera mjölk bara för att man inte låter kalvarna dia mer, gör jag det gradvis. Jag separerar kor och kalvar och ger korna halm att äta.

Halm innehåller inte lika mycket näring som ensilage vilket gör att mjölkmängden minskar. Första veckan släpper jag in kalvarna till korna morgon och kväll och låter dem dia. Går de tillsammans hela tiden diar kalvarna flera gånger per dygn. Andra veckan får kalvarna bara dia en gång per dag och sen får det vara slut. Det gäller dock att hålla koll på kornas juver så att de inte får juverinflammation i samband med att mjölken sinar.